Alkohol är ett socialt accepterat psykoaktivt preparat, trots sina potentiellt negativa kort- och långsiktiga effekter på hälsan. De neurobiologiska mekanismerna bakom etanolens psykoaktiva och beroendeframkallande egenskaper är väl dokumenterade, men komplexa. Många av effekterna är dosberoende och varierar över tid beroende på mängden konsumerad alkohol. Många forskare menar att etanolens beroendeframkallande egenskaper uppstår genom samspelet mellan medfödda genetiska avvikelser och de neurobiologiska förändringar som kronisk alkoholkonsumtion orsakar.
Alkohol utövar största delen av sina effekter i hjärnan genom sin verkan på GABA-A-receptorer. Dessa receptorer är de dominerande postsynaptiska receptorena för GABA, en hämmande signalsubstans. Via denna mekanism skapar alkoholkonsumtion en dämpande effekt på centrala nervsystemet.
Vid långvarig exponering för höga alkoholdoser förändras strukturen i cellernas receptorproteiner. Detta leder till ökad tolerans mot alkohol, men samtidigt till hyperexcitabilitet, ångest och skakningar när alkohol saknas i kroppen. Även glutamatreceptorer kan utveckla ökad känslighet som svar på kronisk alkoholexponering, vilket ytterligare bidrar till abstinensbesvären.
En stor del av alkoholens beteendeförstärkande egenskaper tros bero på dess effekter på det mesokortikolimbiska dopaminsystemet. Systemet består av dopaminfrisättande nervceller som förbinder den mediala prefrontala cortex och nucleus accumbens med ventrala tegmentum – ett nätverk som i praktiken knyter ihop belöningscentrum i hjärnstammen med beteendecentrum i mellanhjärnan.
Denna teori stöds av studier på alkoholberoendes hjärnor, där många visar på onormala och underfunktionella signalsubstanssystem, särskilt inom det mesokortikolimbiska dopaminsystemet. Alkoholkonsumtion kan tillfälligt kompensera för dessa brister. Genom sin verkan på receptorer kopplade till det dopaminerga systemet höjer alkoholen dopaminnivåerna i det limbiska systemet, vilket skapar känslan av belöning som driver fortsatt drickande.
Etanol påverkar också bindningsegenskaperna och syntesen hos opioidpeptidreceptorer. Det antas att alkohol kan stimulera frisättningen av beta-endorfiner – kroppens egna opioida signalsubstanser som skapar känslor av eufori och smärtlindring, vilka ofta ingår i alkoholens psykoaktiva upplevelse.
Stöd för denna teori kommer från experiment där den opioidantagonistiska läkemedelssubstansen naltrexon minskade suget efter alkohol. Detta har bidragit till att naltrexon idag används som en del av behandlingen vid alkoholberoende.
Avvikelser i serotoninnivåerna hos personer med alkoholberoende har också observerats. Det är dock oklart om låga serotoninnivåer främjar alkoholsökande beteende, eller om det är den kroniska alkoholanvändningen som sänker serotoninnivåerna. Både humana studier och djurstudier finns som stödjer respektive teori, vilket har fått flera forskare att anta att en kombinerad effekt ligger bakom.
Vad man däremot vet är att läkemedel som främjar frisättningen av serotonin eller hindrar dess återupptag i synapserna minskar den frivilliga självadministreringen av alkohol hos försöksdjur, exempelvis råttor. Detta tyder på att serotoninsystemet spelar en viktig roll i utvecklingen av alkoholberoende.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online