Begreppet "de fem stadierna av sorg" myntades av psykiatern Elisabeth Kübler-Ross i hennes banbrytande bok "On Death and Dying" från 1969. Under sina många år som psykiater observerade hon vilka känslomässiga faser människor vanligtvis går igenom när de själva står inför döden eller förlorar en nära anhörig. Hennes arbete har fått stort genomslag världen över, och modellen används idag av läkare, terapeuter och vårdpersonal som ett verktyg för att förstå och stötta sörjande människor.
Det är viktigt att komma ihåg att sorgeprocessen är individuell. Stadierna behöver inte följas i en viss ordning, och alla går inte igenom samtliga faser. Modellen ska snarare ses som ett sätt att förstå de känslor som ofta uppstår vid förlust.
Den första reaktionen präglas oftast av otrohet. Personen kan inte tro att förlusten är på riktigt och tänker kanske "det här kan helt enkelt inte stämma". Detta stadium åtföljs ofta av en tillbakadragning från det normala livet – man isolerar sig från vänner, familj och vardagliga rutiner. Förnekelsen fungerar som ett slags skyddsmekanism som hjälper oss att ta in chocken lite i taget.
När förnekelsen börjar släppa ersätts den ofta av stark ilska. Den sörjande eller den som närmar sig livets slut kan bli arg på omvärlden, på vårdpersonal, på anhöriga – eller till och med på Gud eller ödet. Det är vanligt att man söker någon att skylla situationen på. Ilskan är en naturlig del av processen och bör få utlopp på ett hälsosamt sätt.
Detta stadium känner många igen från filmer: den sörjande eller döende personen försöker ingå en överenskommelse med Gud eller högre makter – till exempel att få leva längre i utbyte mot något annat. Även om det kan låta dramatiskt är detta ett mycket verkligt och vanligt skede i sorgen. Man fastnar i tankar om "skulle jag bara hade gjort annorlunda" och försöker finna en väg bort från smärtan.
När det blir svårt att längre förneka verkligheten övergår motståndet ofta i depression. Känslorna av sorg och tomhet blir påtagliga, och ibland uppstår en slags domning inför livet och dess aktuella erfarenheter. I detta skede kan det vara extra viktigt med stöd från närstående eller professionell hjälp, eftersom tungsinnet kan kännas överväldigande.
I det sista stadiet blir verkligheten tydligare och börjar accepteras. Ilskan och depressionen lägger sig i stor utsträckning åt sidan, och personen kan börja se framåt. Acceptans betyder inte att man glömmer eller att sorgen försvinner helt – utan att man lär sig leva med förlusten och återfår en känsla av lugn och balans.
Kübler-Ross fem stadier – förnekelse, ilska, förhandling, depression och acceptans – har blivit ett välkänt ramverk för att förstå hur vi hanterar förlust och död. Genom att känna igen dessa faser kan både sörjande och deras närstående bättre förstå vad som händer under en av livets svåraste perioder, och därmed få rätt stöd längs vägen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online