Redan från sina tidigaste dagar som terapeut märkte Sigmund Freud att patienter i psykoterapi ofta utvecklar starka känslor för sina terapeuter. När hans tänkande fördjupades och psykoanalysen började ta form insåg han att många patienter återupplever, inom det analytiska förhållandet, kraftfulla emotionella erfarenheter med rötter i det förflutna. Till en början betraktade han denna ”överföring” av känslor som ett hinder för analysarbetet, men senare kom han att se den som den drivande kraften bakom psykoanalytiskt framsteg.
Freuds upptäckt av överföringen skapade stor förvirring bland senare generationers psykoanalytiker. Hur kan något fungera både som ett hinder för och en främjare av analytiskt framsteg? Psykoanalytiker så olika som Donald Winnicott, John Bowlby, Franz Alexander och Heinz Kohut ansåg att negativ och destruktiv överföring uppstår ur ett bristfälligt föräldraskap. Patientens rädslor och ångest från barndomen överförs då tvångsmässigt in i dagens relationer. Dessa neuroser kan dock korrigeras i den analytiska behandlingen om analytikern fungerar som en föräldrafigur som är mer empatisk och förstående än den ursprungliga föräldern.
Psykoanalytikern Melanie Klein hävdar att överföring uppstår när bilder och föreställningar från psykets mer primitiva och infantila lager kontaminerar och undergräver de mer mogna och rationella lagren. De primitiva lagren ersätter rationell värdering med överdrivna känsloreaktioner. Med andra ord menar Klein att överföring innebär en aktiv frambringning av nya irrationella eller överdrivna känslotillstånd här och nu i den inre världen – inte bara en upprepning av internaliserade erfarenheter. Kleiniansk psykoanalys går ut på att obevekligt benämna och tolka dessa primitiva manifestationer av överföring allteftersom de dyker upp i patientens verbala associationer.
Kanske den mest rigorösa vidareutvecklingen av Freuds tänkande om överföring kom från den franske psykoanalytikern Jacques Lacan. Hans bidrag hjälper till att precisera exakt hur överföring fungerar som ett hinder och hur den kan driva analysen framåt. Genom att noggrant läsa Freuds texter i ljuset av modern lingvistik och strukturalistisk antropologi drog Lacan slutsatsen att människan samtidigt lever i tre distinkta men överlappande domäner av erfarenhet, vilka han kallade det imaginära, det symboliska och det reala.
Psykoanalytikern Bruce Fink förklarar Lacans teorier vidare och beskriver att den symboliska ordningen omfattar lag, auktoritet och moral, medan den imaginära ordningen täcker alla illusioner av likhet och olikhet (”precis som jag” och ”inte som jag”) som människor rutinmässigt tillskriver andra. Enligt Lacan är den mest gåtfulla dimensionen av mänsklig erfarenhet det reala. Liksom svår trauma gör det reala motstånd mot symbolisering. Denna osymboliserbara rest är allt som språket inte kan uttrycka.
Den symboliska överföringen omfattar patientens relation till auktoriteter – hur hen känner inför sina föräldrar, sin arbetsgivare, lagen och så vidare. Den kan underlätta det analytiska arbetet eftersom den förblir öppen för omtolkning. Genom omtolkning befriar sig patienten från rigida och livsinskränkande föreställningar. Lacan menar att patienter ofta investerar sina analytiker med symbolisk auktoritet och antar att de är ”de som ska veta”, eller att de besitter fullständig och ofelbar kunskap. Detta liknar ett litet barns hållning gentemot vuxna, särskilt föräldrar. Analytikern måste dock undvika fällan att tro på sin egen visdom; i stället gäller det att acceptera den position som patienten placerar analytikern i, men vägra att leverera auktoritära förklaringar.
Imaginär överföring uppstår exempelvis när patienten försöker göra sig lik analytikern (”Du har exakt samma böcker i hyllan som jag.”) eller nedvärdera hen (”Du vet inte mer om det här problemet än jag!”). Lacan hävdar att imaginär överföring blockerar framsteg. Analytikern får inte, insisterar han, svara från en imaginär position – vare sig genom att bli defensiv eller genom att acceptera idealiseringar. I stället bör hen sträva efter att förbli platshållare för det reala genom att verbalt uppmärksamma omedvetna kommunikationer i det medvetna talets flöde: ifrågasätta felsägningar, ställa sidofrågor om drömmars manifesta innehåll eller tolka alternativa betydelser i auktoritativa uttalanden. Dessa analytiska interventioner, argumenterar Lacan, främjar insikt och personlig tillväxt.
Tillsammans belyser Winnicotts, Bowlbys, Alexanders och Kohuts relationsinriktade syn, Kleins djuppsykologiska modell och Lacans strukturalistiska läsning av Freud hur mångfacetterat begreppet överföring är. Oavsett tolkning förblir överföringen psykoanalysens centrala motor – samtidigt ett hinder att navigera förbi och en väg mot djupare självinsikt.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online