Behandling av ångest börjar alltid med en kontakt med en legitimerad psykiater eller psykolog. Beroende på symtomens svårighetsgrad kan patienten få hjälp genom läkemedel, samtalsterapi eller en kombination av båda. Här går vi igenom de olika stegen i behandlingsprocessen, från första utredningen till långsiktig prevention.
Utredningen inleds med att terapeuten använder Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM) som vägledning. Genom strukturerade frågor och noggranna observationer av patientens beteendemönster görs en första bedömning av symtomen och hur de påverkar vardagen.
Enligt DSM uppvisar en person med ångestsyndrom ett eller flera av följande symtom: hjärtklappning, spända muskler, irrationell rädsla, frossa eller värmevallningar, illamående och magbesvär samt andnöd. Andra relaterade besvär kan också förekomma. En korrekt diagnos är avgörande för att kunna välja rätt behandlingsform.
Flera typer av läkemedel kan förskrivas till patienter med diagnosticerat ångestsyndrom. Tre huvudgrupper av läkemedel används: antidepressiva medel som fluoxetin och paroxetin, buspiron samt bensodiazepiner som klonazepam och alprazolam. Vilken medicin som väljs beror på symtomens karaktär och patientens individuella situation.
Traditionell samtalsterapi kan vara effektiv för personer med ångest, men kognitiv beteendeterapi (KBT) har visat särskilt goda resultat. KBT ger patienten konkreta verktyg och tankeövningar som hjälper till att hantera ångestsymtom och förebygga panikattacker i det dagliga livet.
Ångest drabbar människor i alla åldrar, men kvinnor löper dubbelt så hög risk som män att utveckla ångestsyndrom. Personer som utsatts för traumatiska händelser under barndomen är också mer sårbara. Dessutom kan fysisk sjukdom och substansmissbruk öka risken för att utveckla ångest samt andra psykiska tillstånd, exempelvis depression. Att känna till dessa riskfaktorer gör det möjligt att söka hjälp i tid och förebygga att besvären förvärras.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online