Psykologin bakom nagelbitning – orsaker, risker och behandling

Nagelbitning, som inom medicinen kallas onykofagi, är en av de vanligaste nervösa vanorna hos både barn och vuxna. Orsakerna varierar från person till person – för vissa är det enbart en inlärd vana, medan det för andra kan vara ett symtom på ett underliggande problem som ångest eller tvångssyndrom. Oavsett bakomliggande orsak pekar de flesta teorier mot samma lösning: beteendeförändring.

Teorier om varför vi biter naglar

En vanlig teori är att onykofagi hänger samman med en tvångspreglad personlighet. Enligt psykologen M. Williams kan personer som biter sina naglar uppfylla diagnostiska kriterier för tvångssyndrom (OCD) eller kroppsdysmorfofobi.

Andra teorier beskriver nagelbitning som en form av självbelågenhet kopplad till ökad stress och oro – bitandet fungerar då som ett sätt att lugna nervsystemet. Omvänt finns det också de som börjar bita sig i naglarna av ren uttråkning, eftersom beteendet ger en form av stimulering.

Hos många vuxna är nagelbitningen dessutom en rest från tonårsåren. Med tiden har vanan blivit så inarbetad att den utförs helt omedvetet, ofta utan att personen ens noterar att den pågår.

Hur vanligt är nagelbitning?

Exakta siffror är svåra att fastställa, men uppskattningar visar att ungefär 30 procent av alla barn i åldern 7–10 år biter naglarna. Bland ungdomar ökar siffran till cirka 44 procent, medan omkring 20 procent av unga vuxna och knappt 5 procent av äldre vuxna behåller vanan. Forskning tyder också på att nagelbitning är vanligare bland män än bland kvinnor.

Risker med nagelbitning

De största riskerna med nagelbitning är infektionsrelaterade. När nageln bits ner till nagelsängen kan blödningar uppstå, vilket innebär ett öppet sår. Eftersom händerna ständigt kommer i kontakt med olika ytor, och eftersom bakterier från munnen förs in i såret vid varje bett, ökar risken för infektion betydligt.

Riskerna är dock inte enbart fysiska. Många som biter naglarna skäms över sina händer och känner skam över vanan, vilket i förlängningen kan leda till lågt självförtroende och sociala hämningar.

Behandling – så blir du av med vanan

Mediciner, exempelvis antidepressiva läkemedel, kan ibland hjälpa personer som vill sluta bita naglarna. Den mest effektiva metoden är dock beteendemodifikation. Denna typ av behandling bygger på flera steg:

• Att bli medveten om beteendet genom självobservation
• Att identifiera vilka situationer och känslor som utlöser bitandet
• Att förändra tankemönster som leder fram till beteendet
• Att aktivt ersätta beteendet med nya, mer konstruktiva handlingar

Så kallad habit reversal-terapi, där man lär sig att byta ut nagelbitandet mot en motreaktion, har visat god effekt – förutsatt att personen verkligen vill sluta och har motivationen att hålla i ett program som ofta kan pågå i upp till ett år.

Besläktade tillstånd

Många som biter naglarna biter även nagelbanden eller huden runt naglarna. Detta tillstånd kallas dermatofagi, alltså hudbitning. Även trikotillomani – tvångsmässigt hårplockning – samt trikotillofagi, där man äter hår, bedöms vara besläktade med onykofagi. Gemensamt för dessa tillstånd är att de räknas till gruppen kroppsfokuserade repetitiva beteenden.