Selektiv mutism är en psykiatrisk diagnos som främst drabbar barn och som kännetecknas av att barnet inte talar i vissa sociala situationer, trots att det både förstår och behärskar språket. Orsaken är social ångest – barnet väljer alltså inte att vara tyst av trots, utan klarar helt enkelt inte av att tala i vissa sammanhang. I de flesta andra delar av livet fungerar barnet helt normalt.
Känn igen det typiska mönstret: ett ihållande oförmåga att tala i situationer där tal förväntas, till exempel i skolan eller bland främmande människor. Tillståndet visar sig oftast under barndomen och kan behandlas framgångsrikt med kognitiv beteendeterapi.
Hitta en terapeut som specialiserat sig på ångest hos barn och som har gedigen utbildning i kognitiva beteendeterapeutiska metoder. Låt terapeuten genomföra en noggrann utredning. Den bör omfatta information om när svårigheterna uppstod, vad som utlöste dem, hur länge de pågått och vad som händer när barnet inte talar. Även barnets språkliga, motoriska och sociala utveckling bör gås igenom.
Tänk på om ditt barn har svårigheter i skol- eller förskolemiljö under mer än en månad – den första tiden på en ny skola räknas dock inte med. Kvarstår problemen bör du kontakta en psykolog eller annan professionell inom psykisk hälsa för en vidare bedömning.
Fundera över om barnets tystnad beror på obehag snarare än på bristande kunskap eller språkförståelse. Om det inte finns någon annan förklaring – exempelvis förlägenhet kopplad till stamning – och barnet istället kommunicerar med gester, nickar eller kortfattat och monotont språk, är det dags att söka professionell hjälp.
Ju mer du vet om selektiv mutism, desto bättre kan du stötta ditt barn. En lyckad korttidsbehandling kan minska barnets rädslor och hjälpa det tillbaka till ett normalt och tryggt fungerande i vardagen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online