Den multidimensionella ångestteorin hävdar att två olika typer av ångest – kognitiv och somatisk – påverkar prestationen på skilda sätt. Teorin, som utvecklades av Rainer Martens och hans kollegor i början av 1990-talet, tillämpas framför allt inom idrottspsykologin, där förståelsen av tävlingsångest är avgörande för både tränare och aktiva.
Kognitiv ångest beskrivs bäst som oro och ängsliga tankar. En idrottare som upplever denna form av ångest inför ett evenemang är till exempel rädd för att misslyckas, grubblar över resultatet och föreställer sig negativa utfall. Den mentala komponenten kan störa koncentrationen och ta fokus från själva uppgiften.
Somatisk ångest syftar på de kroppsliga manifestationerna av ångest, såsom orolig mage, kraftigt svettande, darrningar och ökad puls. Till skillnad från den kognitiva ångesten handlar det alltså om fysiska reaktioner snarare än tankar.
I tidskriften Athletic Insight: The Online Journal of Sports Psychology förklarar forskaren Ivan M. McNally vid University of Central Lancashire att kognitiv ångest har en tydligt negativ inverkan på prestationen. Detta fynd utgör själva grunden i den multidimensionella ångestteorin: ju starkare den mentala oron blir, desto sämre presterar idrottaren.
McNally hänvisar samtidigt till tidigare forskning som visar att somatisk ångest inte nödvändigtvis försämrar prestationen. Först när den kroppsliga spänningen blir så intensiv att idrottaren helt fokuserar på sitt eget psykiska och fysiska tillstånd uppstår problemet. En viss grad av kroppslig aktivering kan till och med vara gynnsam inför tävling.
Den professionelle golfspelaren Greg Norman är ett uppmärksammat exempel. Han sägs ha brottats med återkommande ångest och till och med posttraumatiskt stressyndrom under sin karriär, något som blev särskilt tydligt efter hans insats i 1997 års Masters-golfturnering. Hans erfarenheter illustrerar hur kraftfull tävlingsångest kan vara – även hos världselitidrottare.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online