Glykogen: Leverns lagringsform av glukos

Glykogen är ett högt förgrenat polysackarid av glukos, som tjänar som primär korttidsenergireserv hos djur. Hos människor lagras det främst i lever (100–120 g) och skelettmuskulatur (400–500 g).

Struktur

α-1,4-glykosidiska bindningar i linjära kedjor; α-1,6-förgreningar var 8–12 residualer.
Kompakt, löslig, snabbt mobiliserbar.

Hepatisk glykogenmetabolism

Tillstånd	Hormonell signal	Väg	Resultat
Mätt (högt glukos/insulin)	Insulin ↑, glukagon ↓	Glykogenes: glukos → G6P → G1P → UDP-glukos → glykogen (glykogensyntas)	Glukos lagras
Fastande (lågt glukos/insulin)	Glukagon ↑, insulin ↓, adrenalin	Glykogenolys: glykogen → G1P → G6P → glukos (glykogenfosforylas, debranching-enzym, glukos-6-fosfatas)	Glukos frigives till blod

Nyckel: Lever uttrycker glukos-6-fosfatas → frigör fritt glukos till blodbanan för andra organ (hjärna, erytrocyter). Muskeln saknar detta enzym → använder glykogen lokalt (G6P → glykolys).

Klinisk relevans

Glykogenlagringssjukdomar (GLS): Enzymdefekter (t.ex. Von Gierke GLS Ia – G6Pase-brist → hypoglykemi, hepatomegali, laktacidos).
Hypoglykemi-hantering: Glukagon IM mobiliserar hepatiskt glykogen (ineffektivt om lager utarmade – svält, binjurebrist, GLS).
Träning: Muskelt glykogen driver kontraktion; leverglykogen upprätthåller blodglukos.
Diabetes: Nedsatt glykogensyntes (insulinresistens) + överdriven glykogenolys (glukagondysreglering) → hyperglykemi.

Glykogen är den kritiska buffern som upprätthåller euglykemi mellan måltider.

Lågkolhydratdieter