Dina muskler och nerver får sin arbetsenergi från blodet i form av glukos – ett enkelt kolhydrat som cirkulerar bundet till en del av de röda blodkropparna. Glukos kan komma in i kroppen färdigbildat via kosten, din matsmältningsapparat kan bilda det av andra kolhydrater, eller så kan det återvinnas från lagring i fettvävnad och i levern.
Det vanligaste sockret i maten, inklusive det som ligger i sockerskålen hemma, är sackaros. Sackaros har en mer komplex kemisk struktur än glukos och kan inte användas av kroppen i befintligt skick. Du får i dig även fruktos, ett annat enkelt socker som framför allt finns i frukt, samt laktos i mjölkprodukter. Maten blandas med matsmältningsenzymer och andra kemiska ämnen i munnen och passerar sedan ner genom matstrupen till magsäcken. Men enzymet som bryter ner sackaros kommer inte med förrän sockret når tunntarmen. Där delas sackarosen upp i glukos och fruktos, som absorberas genom tarmväggen ut i blodet. Laktos har sitt eget enzym, laktas, också det beläget i tarmens slemhinna – liksom flera andra sockerarter.
Den andra huvudkolhydraten i kosten, stärkelse, omvandlas till glukos i två steg. Det första steget börjar redan i munnen med ett enzym i saliven. Nere i mag-tarmkanalen omvandlar enzymer från bukspottskörteln stärkelsen till det mer komplexa sockret maltos. Ett annat enzym i tunntarmens slemhinna bryter därefter ner maltosen till glukosmolekyler, som tas upp i blodbanan tillsammans med övriga sockerarter.
Levern har redan deltagit i smältningsprocessen genom att producera galla, som hjälper till att bryta ner maten. När sockrarna passerat tunntarmens slemhinna ut i blodbanan förs de till levern, som avgör om kroppen behöver energi direkt eller om sockret kan lagras för senare bruk. Socker som ska sparas omvandlas till triglycerider – fettmolekyler – som antingen lagras i levern själv eller skickas via blodet till fettvävnaden, där fettcellerna redan finns på plats för att ta emot dem.
Använder du dina muskler vid träning, dans eller en promenad svarar levern på kemiska signaler genom att skicka ut sockermolekyler bundna till röda blodkroppar. De måste först passera hjärtat för att nå ut via artärsystemet. När en röd blodkropp når en nerv- eller muskelcell som förbrukat sin tillgängliga energi, hjälper det cirkulerande insulinet – som utsöndras av bukspottskörteln – till att öppna vägen så att glukosen kan ta sig in i cellen.
Har du inte tillräckligt med insulin för att föra ditt cirkulerande glukos in i cellerna, eller används insulinet ineffektivt, handlar det om diabetes. Det innebär att oanvänd glukos, fortfarande bunden till röda blodkroppar, återvänder via venerna och fortsätter att cirkulera. Den kan då skada muskel- och nervceller samt de fina blodkärl där artärer övergår till vener. Överskottssockret kan lagras som fett i levern, eller filtreras bort ur blodet av njurarna och utsöndras i urinen. Men njurarnas fina kärl är inte byggda för att hantera glukos, vilket är en anledning till att diabetiker löper större risk att drabbas av njursvikt.
Hjärnan är kroppens största konsument av glukos. Räcker inte tillförseln – till exempel efter flera timmars sömn – kan den be levern att omvandla en del av det lagrade fettet till glukos. I extrema fall, exempelvis när du överdriver fysisk ansträngning utan att äta tillräckligt, kan levern behöva ta av de proteiner som lagrats i musklerna för att bilda glukos åt hjärnan. Detta tillstånd av mycket lågt blodsocker och ketos kan drabba diabetiker även när glukos faktiskt cirkulerar i blodet, eftersom obalansen i insulin hindrar sockret från att komma in i cellerna.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online