Under svält kan kroppen överleva i cirka 40 dagar innan blodet blir giftigt på grund av ansamlingar av ketonkroppar – den sista energikällan för nervsystemet. Levern och njurarna, de enda vävnader som kan frisätta glukos ut i blodet, utför interna processer som reglerar blodsockret och upprätthåller hjärnans funktion.
Under de första två dagarna av svält frisätter levern sina glykogendepåer, vilka enkelt kan omvandlas till glukos och skickas ut i blodet. Därefter är glykogendepåerna helt tömda, och kroppen måste söka andra energikällor.
Kroppens stresshormoner, däribland tillväxthormon, glukagon och adrenalin, stimulerar levern och njurarna att extrahera aminosyror från muskelfibrer. Detta är kroppens sätt att mobilisera alternativa energireserver när födotillförseln upphört.
Glukoneogenes är den process där muskelproteinsyntesen hämmas genom kortisol, vilket möjliggör extraktionen av aminosyror från muskelfibrer. Levern tar upp alanin från skelettmusklerna, medan njurarna främst förlitar sig på glutamin. Dessa aminosyror bryts sedan ner och omvandlas till glukos.
Glukoneogenesen kan försörja kroppen med cirka 100 gram glukos per dag under svält. Den största omvandlingen av aminosyror sker under den första veckan. Under svältperioder stabiliserar sig blodsockernivån vanligtvis på 3,5 mmol/l (millimol per liter).
Hjärnan är normalt helt beroende av glukos för att fungera, men efter ungefär två veckors svält börjar ketonkroppar träda in som ett stöd och delvis ersätta glukoset som bränsle. Med tiden ackumuleras dock ketonkropparna, vilket så småningom sänker pH-värdet i blodet och gör det giftigt för kroppen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online