Molybden är ett essentiellt spårämne – alltså ett mineral som människokroppen behöver men inte kan tillverka själv. Därför måste det tillföras via kosten. I vissa delar av världen är jorden utarmad på molybden, vilket kan göra det svårt att få i sig tillräckliga mängder. Mineralen spelar en viktig roll i kolhydraternas metabolism och i kroppens utnyttjande av järn.
National Academy of Sciences i USA har fastställt rekommenderade lägsta dagliga intagsmängder för molybden, liksom tolerabla övre intagsgränser, eftersom alltför höga mängder kan vara toxiska. Northwestern University publicerar aktuella värden för adekvat intag och tolerabel övre gräns på sina näringssidor, där den som vill kan ta del av dem.
Molybden är en viktig beståndsdel i enzymet xantinoxidas. Detta enzym är avgörande för bildningen av urinsyra, som hjälper till att skydda celler och vävnader från oxidativ skada. Xantinoxidas antas även delta i överföringen av järn från kroppens järnförråd i levern ut i blodet.
Molybden ingår också i det enzymsystem som ansvarar för att avlägsna sulfiter från kroppen. I sin bok Staying Healthy with Nutrition föreslår Dr. Elson Haas att personer med sulf itkänslighet och sulf itreaktioner kan lida av molybdenbrist.
Molybden spelar dessutom en vital roll i kolhydraternas metabolism.
Enligt Dr. Haas används molybden inom kliniska sammanhang för att hjälpa till att förebygga anemi genom att flytta lagrat järn ut i blodet.
I studier har molybden visats kunna bidra till att förebygga och behandla vissa cancerformer genom att påverka de blodkärl som försörjer cancercellerna med näring.
Låga nivåer av molybden anses bidra till ökad risk för magcancer, ökad känslighet för sulfiter i livsmedel, viktnedgång, anorexi och kortare livslängd. Vissa studier visar att personer med låga molybdenhalter kan uppleva depression, snabb andning och hjärtfrekvens samt synproblem.
För flera år sedan upptäckte forskare att det område i Kina som under många generationer hade världens högsta förekomst av matstrupscancer i själva verket drabbats av massiv molybdenbrist. Enligt Dr. Haas berodde detta på att jorden i området var helt utarmad på mineralet.
Gränsen mellan lagom mycket och för mycket molybden är tunn. Den som kompletterar med molybden bör därför vara noga med att inte överskrida de tolerabla övre intagsgränserna.
Symtom på molybdenförgiftning inkluderar anemi, viktnedgång, diarré och hämmad tillväxt. Vissa personer utvecklar giktliknande besvär och förhöjda urinsyrenivåer. Detta beror på att för stora mängder molybden kan leda till ett överskott av enzymet xantinoxidas. Dr. Haas anger att reproduktions- och njurproblem har påvisats i djurstudier om molybdenoxicitet.
Mängden molybden i ett livsmedel beror på hur mycket molybden som finns i jorden där det odlas. Jord med gott molybdeninnehåll kan öka mängden i livsmedlen upp till hundrafalt. Områden med hårt vatten kan ha god tillgång på molybden via dricksvattnet, medan mjukt vatten nästan saknar mineralet helt. Bearbetade livsmedel innehåller knappt något molybden alls.
Enligt Dr. Haas finns molybden i betydande mängder i följande livsmedel: fullkorn som bevarar grodden, exempelvis havre, bovete och vetegroddar. Limabönor, linser, potatis, gröna bönor, ärter och sojabönor är också goda källor. Bryggerijäst innehåller en viss mängd molybden.
Bland animaliska källor finns lever och inälvsmat, men dessa bör ätas sparsamt på grund av risken för toxiner.
Kroppen tar upp cirka 85 procent av molybdenet i gröna bladgrönsaker, men endast cirka 55 procent från sojabaserade livsmedel.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online