Tillverkare av mineralkosttillskott "kelaterar" ibland sina mineraler, det vill säga binder dem till organiska föreningar, för att förbättra upptaget i kroppen. Eftersom mineraler i sig är oorganiska kan de nämligen inte tas upp effektivt av kroppen utan en sådan tillsatt förening.
Kelatering innebär att en proteinmolekyl binds till den oorganiska mineralen. Tarmens slemhinna känner igen den organiska proteinmolekylen och transporterar den genom tarmväggen ut i blodbanorna. På så sätt kan mineralen tas upp mycket effektivare än om den intas i sin rena, oorganiska form.
Kelateringen anges på förpackningen av ett mineraltillskott med någon av följande termer: askorbat, aspartat, citrat, glukonat, glycinat, laktat, orotat – eller med ämnesnamn som slutar på ordet "kelat". Vanliga exempel på mineraler som kan kelateras är natrium, kalium, magnesium, kalcium, fosfor, krom, koppar, fluorid, järn, jod, mangan, molybden, selen, vanadin och zink.
Den kelaterade formen av ett mineralkosttillskott är oftast dyrare än den oorganiska varianten. Samtidigt anses den mer kostnadseffektiv, just för att kroppen får bättre nytta av tillskottet genom det förbättrade upptaget.
För hälsoprofessionella låter principen rimlig, eftersom en organisk form av en mineral alltid teoretiskt borde tas upp lättare i matsmältningssystemet än en oorganisk form. Enligt WebMD saknas dock hittills kända studier som bevisar att kelaterade tillskott faktiskt absorberas bättre. Kosttillskott regleras dessutom inte lika strikt som läkemedel (i USA exempelvis av FDA), och finansieringen för denna typ av undersökningar är begränsad.
Mineraltillskott bör inte intas tillsammans med receptbelagda läkemedel. Orsaken är att mineralerna och läkemedlen riskerar att "kelatera" ihop i matsmältningssystemet, vilket kan försämra effekten av båda delarna. Har du regelbundna mediciner bör du alltid rådfråga din läkare eller apotekare innan du kombinerar kosttillskott med din behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online