Labrumreparation i axeln: protokoll, operationsmetoder och rehabilitering

Labrum är en ringformig kant av broskskivevävnad (fibrokartilage) som sitter runt ledpannan i axelns kulled. Dess funktion är att fördjupa ledytan, stabilisera leden och hålla överarmens ledhuvud på plats. Skador på labrum – så kallade labrumsprickor – diagnostiseras oftast med magnetresonanstomografi (MRI), ofta kompletterat med kontrastmedel för att ge en tydligare bild av vävnaderna.

Typer av labrumsprickor

Labrumsprickor delas vanligtvis in i tre huvudtyper:

• Lösning från benet: Labrum lossnar helt eller delvis från ledpannans benvägg.
• Spricka i själva brosken: Skadan sitter inne i labrumvävnaden själv, utan att den separerar från benet.
• Skada vid bicepssfästet: Sprickan uppstår där bicepssenans övre del fäster mot labrum, vilket ofta ger smärta framtill i axeln.

Reparationsmetoder

En labrumreparation kan utföras på två sätt: antingen genom öppen kirurgi med ett snitt på axelns framsida, eller artroskopiskt – det vill säga med titthålskirurgi via små stickhål. Den artroskopiska tekniken är idag den mest använda, eftersom den innebär mindre vävnadsskada, färre komplikationer och oftast en snabbare återhämtning.

Oavsett vilken metod som väljs krävs en ortopedisk kirurg med god erfarenhet av tekniken. Vid artroskopisk reparation är precision och rutin särskilt viktiga för ett gott slutresultat.

Rehabilitering efter operationen

Rehabiliteringen är en avgörande del av hela behandlingen och bygger på fysioterapi för att återfå rörlighet och styrka i axeln. Träningen sker stegvis: först passiva rörelser där terapeuten rör armen åt patienten, därefter aktiva rörelser som patienten utför själv, och till sist progressiv styrketräning.

Detta är en långsam process som kräver tålamod och noggrannhet. En fullständig återhämtning kan ta upp till sex månader, och det är viktigt att följa sjukgymnastens träningsprogram noga så att den reparerade vävnaden får möjlighet att läka ordentligt under hela läkningsperioden.