Under pionjärtiden, när tillgången till sjukvård var starkt begränsad, fick nybyggarna förlita sig på traditionella metoder för att behandla ett brutet ben. Här är en översikt över vad de troligen gjorde:
Pionjärerna förstod vikten av att rätta benet korrekt för att säkerställa en god läkning. Om frakturen inte var öpen – alltså utan sår genom huden – försökte de rikta in benfragmenten i rätt läge.
Efter att benet hade rättats immobiliserades det med spjälor. Som material användes ofta träpinnar, hård bark eller till och med stela filtar.
Vissa örter användes för sina smärtlindrande och läkande egenskaper. Pilbark, som innehåller salicylsyra (en föregångare till aspirin), tuggades eller applicerades som omslag för att dämpa smärtan.
Tillräcklig vila var avgörande för att benet skulle läka ordentligt. Pionjärerna betonade vikten av att belasta det skadade benet så lite som möjligt.
I vissa fall tillverkade de provisoriska gipsliknande förband av bland annat mjöl och vatten, som härdade runt benet och gav extra stöd.
Om benfragmenten hade separerat kunde dragning användas, med hjälp av rep, remskivor och vikter för att försiktigt dra fragmenten tillbaka på plats.
Vid öppna frakturer krävdes extra omsorg för att förebygga infektioner. Såret renades och täcktes med enkla förband eller naturliga material som honung, vilket ansågs främja läkningen.
I vissa fall sökte man hjälp hos traditionella läkare eller "benläggare" som hade erfarenhet av att rätta ben och kände till gamla läkningsmetoder.
Pionjärerna kunde även använda hemgjorda botemedel och folkmediciner mot smärta, exempelvis te på pilbark eller tinkturer av örter som troddes ha smästillande egenskaper.
Viktigt att komma ihåg: Många av pionjärernas metoder saknade den vetenskapliga förståelse och de sterila tekniker vi har idag. Modern medicin är betydligt mer effektiv när det gäller att behandla och läka brutna ben. Vid en misstänkt fraktur bör du alltid uppsöka vård.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online