År 1946 publicerade den amerikanske psykiatern René Spitz sin banbrytande rapport Hospitalism, baserad på hans erfarenheter av barn i två olika institutionella miljöer. Han drog slutsatsen att barn som saknar en betydelsefull relation med en vårdgivare riskerar att utveckla det han kallade "anaclitisk depression" – en försvagande och i värsta fall dödlig sjukdom. Spitz fynd har behållit sin giltighet genom decennierna, och nutida sociologer och psykologer betraktar i dag "hospitalism" som en form av pediatrisk separationsstörning.
Flera forskare hade före Spitz publicerat rapporter som beskrev de negativa effekterna hos spädbarn och småbarn som skiljs från sina mödrar. Dessa tidigare studier, genomförda mellan 1937 och 1943, karakteriserade i allmänhet tillståndet som "moderberövning" (maternal deprivation).
Spitz studie bekräftade i stort sett de tidigare resultaten, men skilde sig från dem på två viktiga sätt. För det första gav han störningen ett nytt namn – anaclitisk depression – vilket definierade problemet som en specifik psykiatrisk diagnos snarare än ett rent sociologiskt fenomen. För det andra konstruerade han sin undersökning så att den kom så nära en dubbelblindstudie som möjligt. Forskarsamhället anser generellt att resultat från dubbelblinda studier är väsentligt mer tillförlitliga än resultat från enkällsstudier.
Dubbelblinda studier på människor ställer ofta till med etiska problem, eftersom det inte är försvarbart att medvetet utsätta en grupp för ett tillstånd eller en behandling som är känd för att vara mer skadlig eller mindre verksam än en annan. Spitz lyckades dock approximera en äkta dubbelblind design utan etiska kompromisser.
Han studerade två grupper av spädbarn och småbarn i två olika institutionella miljöer: ett fängelse och ett barnhem. Båda institutionerna erbjöd strikt och regelbunden institutionell vård. Skillnaden var att barnen i fängelset vårdades av sina egna, intagna mödrar, medan barnen på barnhemmet omhändertogs av professionell personal.
Spitz och hans medforskare Katherine Wolf följde 123 slumpmässigt utvalda spädbarn i de båda miljöerna under en period av 12 till 18 månader. De noterade att spädbarnen på barnhemmet visserligen fick bättre fysisk omvårdnad, men att dödligheten bland dem var betydligt högre. Vid studiens början uppvisade barnhemmen en överlägsen utveckling, men mot slutet av studien hade de hamnat efter barnen i fängelset. Inom två år hade mer än en tredjedel av spädbarnen på barnhemmet avlidit. Fem år senare var samtliga barn i fängelsegruppen fortfarande i livet.
Spitz och Wolfe drog slutsatsen att närvaron av en betydelsefull anknytningsperson – mödrarna till barnen i fängelset – förklarade de slående olika utfallen. De diagnostiserade barnen på barnhemmet som drabbade av anaclitisk depression. Genom att ge syndromet ett namn och lyfta det från ett diffust problem till en definierbar diagnos lade de grunden för modern pediatrisk psykologisk forskning. Ännu femtio år senare citeras studien flitigt inom både pediatrisk sociologi och psykiatri.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online