De fem stegen i sorgeprocessen lanserades ursprungligen som "de fem döendets stadier". Den framstående forskaren och psykiatern Elisabeth Kübler-Ross utvecklade modellen under sitt arbete med svårt sjuka patienter och beskrev den i sin banbrytande bok On Death and Dying (Om döendet), som gavs ut 1969. Hennes arbete betraktades av många som revolutionerande vid den tiden, och dessa fem stadier ses fortfarande av de flesta som standardmodellen för sorgeprocessen.
Det är viktigt att komma ihåg att sorg är en individuell upplevelse. Alla går inte igenom samtliga stadier, och ordningen kan variera från person till person. Modellen bör snarare ses som ett verktyg för att förstå de starka känslor som ofta uppstår efter en förlust.
Under det första steget av sorgeprocessen upplever de flesta känslor av förnekelse och en ovilja att acceptera verkligheten av att ha förlorat en närstående. Känslor av overklighet och misstro inför situationen är också vanliga. Många beskriver dessutom en känsla av domning och inre köld under denna period. Förnekelsen fungerar som en skyddsmekanism som hjälper oss att ta in smärtan lite i taget.
När förnekelsen börjar blekna tar vreden ofta dess plats, i många olika former. Vreden kan sträcka sig från mild irritation till explosiva utbrott, ofta beroende på omständigheterna kring den närståendes död. Du kan känna dig arg och fråga dig varför just denna tragedi har drabbat dig. Skuldbeläggning går ofta hand i hand med vreden – de flesta försöker skylla någon: vårdpersonal, andra familjemedlemmar, främlingar, Gud eller till och med sig själva.
Vreden kan riktas mot vem som helst, särskilt mot andra överlevande i vissa situationer. Om exempelvis din närstående omkom i en olycka där någon annan överlevde, kan du känna att det är berättigat att rikta en stor del av din vrede mot den personen.
Förhandlingsfasen är en hoppfull period där vissa försöker ingå avtal med Gud eller någon annan högre makt för att kunna vända situationen. Under detta skede lovar många att förändra sig eller att göra uppoffringar, i utbyte mot att den närstående får återvända till deras liv.
För vissa kan det fjärde steget i sorgeprocessen pågå ganska länge. I depressionen drabbas många av aptitlöshet och sömnlöshet. De vill oftast isolera sig och känner ingen lust att umgås eller göra roliga saker. De kan också uppleva skuld över att själva leva vidare, och denna skuld kan hindra dem från att gå vidare med sitt eget liv.
Som en följd av den överväldigande förlusten kan tankar på hopplöshet och självmord uppstå. Sök alltid professionellt stöd om dessa känslor blir för tunga att bära ensam.
Under det sista steget i sorgeprocessen börjar människor försona sig med förlusten av sin närstående. De börjar återhämta sig från depressionen och ta steg mot att återuppta sina egna liv. De börjar umgås med andra och återgår till aktiviteter de tycker om, utan att känna skuld. Acceptans är den viktigaste fasen i sorgeprocessen, eftersom den gör det möjligt att gå vidare i livet.
Sorgeprocessen är sällan raklinjär. Det är helt normalt att röra sig mellan stadierna, återvända till tidigare faser eller uppleva flera känslor samtidigt. Ge dig själv tid, var snäll mot dig själv och tveka inte att söka stöd hos familj, vänner eller en professionell terapeut.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online