Chockbehandlingar, kliniskt benämnda elektrokonvulsiv terapi (ECT), innebär att elektriska impulser leds genom patientens huvud för att behandla svår depression. Metoden har använts sedan 1930-talet. Även om man inte helt förstår hur den fungerar, tror man att terapin får hjärnan att "nollställa" negativa tankebanor. Med de humana metoder som används i början av 2000-talet har chockterapi visat sig vara en mycket effektiv behandling för personer som lider av svår depression.
Teorin bakom chockterapi utvecklades på 1930-talet av italienaren Ugo Cerletti. Idén att krampanfall skulle kunna bidra till att bota psykiska sjukdomar hade funnits i årtionden. Tidigare hade kramperna framkallats med insulindoser eller kemiska preparat. Cerletti och hans kollegor var de första att betrakta elchock som ett gångbart alternativ till de kemiska metoderna.
Elchockterapi användes för första gången på människor år 1938. Till skillnad från de kemiska alternativen krävdes inget motgift för att stoppa kramperna. Forskarna upptäckte också att stötarna raderade en liten del av korttidsminnet, vilket i många fall utplånade själva minnet av chocken. På så vis kunde behandlingen undvika de negativa känslor som annars förknippades med liknande terapier. Metoden användes flitigt under följande decennier, tills den föll ur gunst på grund av etiska invändningar under 1970-talet.
I början av 2000-talet fick chockterapin ett markant uppsving. Av skäl som läkarna ännu inte helt förstår har dagens chockterapi en rapporterad framgångsfrekvens på 75–80 procent när det gäller att lindra svår depression under en period upp till flera månader direkt efter behandlingen.
En typisk behandling inleds med sedering. En anestesiolog söver patienten lätt med samtidig omfattande muskelavslappning. Därefter leds elektricitet genom patientens huvud i cirka 20 till 90 sekunder, vilket utlöser ett kontrollerat epileptiskt anfall. Patienten vaknar ungefär en halvtimme till en timme senare och kan känna sig omtöcknad en kort stund innan full vakenhet återvänder.
Läkare förstår inte helt varför krampanfallen hjälper patienten. Den bästa hypotesen är att de på något sätt "nollställer" hjärnans emotionella mekanismer och ger den möjlighet att börja om på nytt. Fysiska biverkningar är lätta att hantera med läkemedel och omfattar bland annat huvudvärk, muskelvärk och magbesvär.
Den allvarligaste biverkningen är minnesförlust. Det verkar som att den mentala "omstarten" raderar vissa minnen tillsammans med de negativa känslorna. I de flesta fall återfås dock dessa minnen med tiden.
Den initiala framgångsfrekvensen på 75–80 procent sjunker efter några månader. Cirka 60 procent av de patienter som får uppföljningsbehandlingar och psykiatriska läkemedel förblir fria från svår depression. Prognosen för dem som avstår från fortsatt behandling är betydligt sämre – endast 16 procent förblir symtomfria. Chockterapi betraktas därför i första hand som ett kraftfullt verktyg som ska användas som en del av en omfattande behandlingsplan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online