Svår eller lindrig egentlig depression? Så skiljer sig de två formerna åt

Egentlig depression (major depressive disorder) är ett samlingsbegrepp inom psykiatrin som omfattar flera former av klinisk depression. Tillståndet kallas ibland även unipolär depression eller unipolär sjukdom. Både den svåra och den lindriga formen har vissa gemensamma kännetecken och symtom som vårdpersonal använder för att avgöra hur tillståndet bäst ska behandlas. Symtomen kan sträcka sig från en allmän nedstämdhet till självdestruktiva beteenden och i värsta fall suicidtankar. Behandlingsalternativen inkluderar samtalsterapi, läkemedel, elektrokonvulsiv terapi samt fysisk träning.

Historik

Egentlig depression togs för första gången upp som egen diagnos i DSM-III, den diagnostiska manualen Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, år 1980. Både den svåra och den lindriga formen erkändes direkt, med specifika klassificeringar av symtom för att underlätta diagnosen.

Symtom på egentlig depression

Om en patient uppvisar minst fyra av följande symtom bör egentlig depression övervägas vid diagnostisering:

• Sömnstörningar, såsom insomni (sönlöshet) eller hypersomni (överdriven sömnighet)
• Minskad glädje eller intresse för aktiviteter och ämnen som normalt intresserar patienten
• Skuldkänslor och självanklagelser
• Energibrist och trötthet
• Koncentrationssvårigheter
• Appetitförlust eller ökad aptit
• Psykometriska förändringar, exempelvis plötslig hämning eller agitation
• Suicidtankar eller suicidförsök

Lindrig egentlig depression

I sin lindrigaste form kännetecknas tillståndet av en allmän ledsamhet eller likgiltighet. Patienter beskriver ofta att de känner sig "slöa" eller tomma, och de känner varken intresse eller entusiasm för något. De kan, men behöver inte, tappa matlusten, och tenderar att känna hopplöshet, hjälplöshet eller likgiltighet inför människorna och aktiviteterna i sitt liv.

Svår egentlig depression

Patienter med svår egentlig depression kan ägna sig åt självdestruktiva beteenden, som att skära sig själva, delta i riskfyllda aktiviteter eller leva en farlig livsstil helt utan tecken på självbevarande. Liksom vid den lindriga formen saknar de helt enkelt intresse för, eller bryr sig inte om, huruvida de lever eller dör. Psykologer spekulerar i att dessa patienter kanske söker efter en känsla av högt eller lågt, eftersom depressionen "gråtonar" alla känslor och emotioner. I sin allra svåraste form kan patienter med egentlig depression vara suicidbenägna eller våldsamma mot andra.

Behandling av svår och lindrig egentlig depression

Innan behandling av egentlig depression påbörjas gör psykiatriker vanligtvis laboratorieundersökningar för att säkerställa att patienten inte lider av ett fysiskt tillstånd, exempelvis vitaminbrist eller annan sjukdom med samma symtom. När diagnosen är ställd får patienterna oftast antidepressiva läkemedel och följs noga för att upptäcka förändringar i symtombilden. I Storbritannien rekommenderar läkare ofta 20 minuters fysisk träning per dag, eftersom motion stimulerar frisättningen av humörreglerande neurokemikalier i hjärnan.

Vid extrema fall kan elektrokonvulsiv terapi (ECT), även kallad chockbehandling, användas, liksom TMT – en metod där hjärnvågorna påverkas magnetiskt. Skyddande vård på sjukhus är sista utvägen när det gäller behandlingsresistent, svår egentlig depression.