Vinterdepression, även kallad säsongsbunden affektiv störning (SAD), är en depressionsform som påverkas av hur mängden dagsljus förändras under årets årstider. De negativa känslorna är som starkast under höst- och vintermånaderna, när antalet soltimmar minskar. Vanliga symtom är förändrad aptit (ofta med viktuppgång som följd), energibrist och en växande irritabilitet. SAD påverkar dessutom förmågan att umgås socialt och att koncentrera sig på detaljer. Drabbade personer rapporterar ofta störningar i sömnmönstret som leder till översömnighet under dagtid.
Negativa joner är negativt laddade luftmolekyler som förekommer naturligt och som tros påverka nivån av serotonin i hjärnan. Sommarluften innehåller betydligt fler negativt laddade joner än vinterluften. Negativa joner kan även produceras mekaniskt i laboratorier och behandlingsmiljöer.
Orsakerna till SAD är omdiskuterade, men alla teorier utgår från det minskade ljuset under vintern. Vissa forskare menar att den begränsade mängden ljus under vintermånaderna påverkar vissa individer. Andra studier hävdar att ljusets kvalitet snarare än kvantitet är den utlösande faktorn – vinterljuset är mindre intensivt än sommarsolen och saknar nödvändiga beståndsdelar för vissa patienter. En forskargrupp spekulerar i att kroppens inre klocka ställs av morgonljuset och att denna rytm störs av de mörka vintermorgnarna. Det finns dock ingen större vetenskaplig konsensus om någon enskild orsak.
Antalet personer som påverkas av SAD varierar kraftigt, men statistik visar att mellan 10 och 65 miljoner människor får symtom någon gång under livet. SAD drabbar något fler kvinnor än män. Den stora majoriteten av fallen gäller individer under 40 års ålder, men ett fåtal fall förekommer även hos barn och tonåringar. Geografiskt ligger de flesta fallen i USA:s nordvästra Stillahavsregion, Alaska samt delstater i norra Midwest och östra USA.
Kännedomen om SAD och utvecklingen av behandlingsmetoder tog fart på 1980-talet med introduktionen av ljusbehandling. En stor studie vid Rush-Presbyterian St. Luke's Medical Center i Chicago i slutet av 1990-talet visade att mer än 50 procent av deltagarna med SAD-symtom återhämtade sig efter bara en månads behandling. Ljusbehandlingen varierade mellan studierna, men en forskare använde 10 000 lux via lysrörslampor (med ultraviolett filter), där försökspersonen placerades i en ljusruta i minst en halvtimme. Andra studier använde 3 000 lux i minst en timme, ibland två eller tre timmar.
Studier vid Columbia University Medical Center, ledda av pionjärforskaren Dr. Michael Terman – chef för Center for Light Treatment and Biological Rhythms och Clinical Chronobiology Program vid New York State Psychiatric Institute – använde både generatorer med låg och hög jondensitet för att skapa mellan 10 000 och 2 700 000 joner per kubikcentimeter. Resultaten var betydande hos mer än hälften av testpersonerna, utan några negativa bieffekter. Generatorerna med hög densitet, som skapade en jonladdad miljö strax innan uppvaknandet varje dag, gav bättre resultat än maskinerna med låg densitet. Den avslutande studiesammanfattningen konstaterade att resultaten var jämförbara med traditionell ljusbehandling. Många av jonstudierna kombinerade dessutom behandlingen med simulerad gryning och så kallad gryningspulsterapi.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online