Multifaktoriell etiologi: Ingen enda orsak
Antisocial personlighetsstörning (ASPD) – ofta umgängligt kallad "sociopati" – uppstår ur ett komplext samspel av:
Genetiska faktorer
Familje- och tvillingstudier bekräftar ärftlighet. Kandidatgener involverar serotonin (5-HTTLPR), dopamin (DRD4) och MAO-A-vägar, men generna ensamma är inte deterministiska.
Miljöfaktorer
- Barnslig misshandel, försummelse eller trauma.
- Exponering för våld.
- Instabil, inkonsekvent eller hård föräldraskap.
- Deviante kamratpåverkan och socioekonomisk nackdel.
Psykologiska & neurobiologiska faktorer
- Impulsivitet, låg empati, aggression.
- Minskad aktivitet i mandelkärna och prefrontala cortex (nedsatt fruktkonditionering, beslutsfattande, moralisk resonemang).
- Bristar i emotionell bearbetning och respons på straff.
ASPD vs. Psykopati: En kritisk skillnad
ASPD är en DSM-5-diagnos baserad på beteendekriterier (uppförandestörning före 15 år + bestående antisocialt beteende).
Psykopati är ett konstrukt (mätt med PCL-R) som betonar affektiva/interpersonella drag: kaltsinnighet, manipulatorisk, glatt, brist på ånger.
Alla psykopater uppfyller ASPD-kriterier, men inte alla med ASPD är psykopater. Psykopati är generellt mer svår och behandlingsresistent.
Behandling: Utmanande men inte omöjligt
- KBT inriktad på impulsivitet, social kognition och ilska.
- Schemafokuserad terapi för djuprotade maladaptiva mönster.
- Mentaliseringsbaserad behandling (MBT) för att förbättra förståelse av egen/andras mentala tillstånd.
- Läkemedel för komorbiditet: humörstabiliserare (aggression), SSRI (ångest/depression).
- Strukturerade, långsiktiga program i förensiska sammanhang visar mest löfte.
Tidig intervention för uppförandestörning hos ungdomar kan minska risk för vuxen ASPD.
