Tjocktarmscancer är en cancerform som drabbar tjocktarmen och som varje år diagnostiseras hos cirka 110 000 personer i USA. Sjukdomen börjar oftast som små cellansamlingar i tarmens slemhinna som med tiden växer ut till polyper. Regelbundna screeningundersökningar kan upptäcka dessa polyper i tidigt skede, men när cancern har gått längre krävs ofta kirurgisk behandling.
Läkarna har flera metoder att tillgå för att upptäcka och diagnostisera tjocktarmscancer. Avföringsprov kan avslöja doldt blod, men de är inte tillräckligt säkra på egen hand. En sigmoideoskopi är betydligt mer tillförlitlig – där förs ett böjligt, smalt instrument med ljuskälla upp genom ändtarmen för att leta efter cancerförändringar, men undersökningen täcker endast nedre tredjedelen av tjocktarmen.
En koloskopi använder ett längre instrument och gör det möjligt att granska hela tjocktarmen och ändtarmen. Polyper kan dessutom tas bort direkt under undersökningen. Ett annat alternativ är kontrastlavemang med barium, där barium belägger tarmslemhinnan och ger kontrast vid röntgen – dock ett förfarande som många upplever som obehagligt. Om cancer upptäcks leder det i de flesta fall vidare till operation.
En kolektomi är den standardbehandling som används vid tjocktarmscancer, där den del av tarmen som innehåller cancern avlägsnas. Hur lång bit som tas bort beror på hur långt sjukdomen spridit sig. I de flesta fall opererar kirurgen bort det drabbade stycket samt en marginal av frisk vävnad på båda sidor, för att säkerställa att ingen cancer lämnas kvar. Lymfkörtlar i närheten tas också bort och analyseras för att se om cancern spridit sig.
Den återstående tarmen kopplas sedan ihop igen om det är möjligt. Är det inte det får patienten en stomi, så kallad kolostomi, där en öppning anläggs i bukväggen så att tarmen kan tömma avföring i en påse. Stomin kan vara tillfällig, för att ge tarmen tid att läka innan den kopplas ihop igen, eller permanent.
En mindre invasiv metod, laparoskopisk kirurgi, kan användas för att ta bort större polyper. Kirurgen gör flera små snitt i bukväggen och för in instrument med kameror, vars bilder visas på en videoskärm. Med hjälp av denna vy kan polyperna avlägsnas utan att buken behöver öppnas helt.
Fördelarna med denna teknik är flera: patienten återhämtar sig snabbare, behöver mindre smärtlindring och studier har visat på lägre risk för återfall jämfört med öppen kirurgi.
Vid avancerad tjocktarmscancer, när patienten mår dåligt och har svår smärta, kan palliativ kirurgi utföras. Denna typ av operation botar inte cancern eller tar bort den, men kan avsevärt förbättra livskvaliteten genom att lindra symtom som smärta och blödningar. Cancerförändringar på andra drabbade organ kan också tas bort, varefter cellgiftsbehandling kan sättas in för att bromsa sjukdomen.
Utöver kirurgi finns kemoterapi, strålbehandling och riktad läkemedelsbehandling. Kemoterapin använder läkemedel som dödar cancerceller, men biverkningarna kan vara kraftfulla. Strålbehandling använder högenergetisk strålning, exempelvis röntgen, för att döda cancerceller och krympa tumörer så att de kan opereras säkert. Metoden används sällan i tidiga stadier av tjocktarmscancer och kan ge biverkningar som illamående, viktnedgång och trötthet. Riktad läkemedelsbehandling syftar till att hindra cancercellerna från att dela sig med hjälp av specifika, målinriktade läkemedel.
Tidig upptäckt är avgörande för prognosen vid tjocktarmscancer. Kontakta alltid din läkare om du upplever symtom som blod i avföringen, förändrade tarmvanor eller oförklarlig viktnedgång – ju tidigare sjukdomen upptäcks, desto större är möjligheterna till framgångsrik behandling.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online