Ryggfrakturer kan klassificeras på flera olika sätt, men två av de mest etablerade systemen är Denis-klassificeringen och AO-klassificeringen. AO-systemet utvecklades av AO Foundation, en ideell organisation som leds av en grupp kirurger med särskilt intresse för behandling av skador och sjukdomar i rörelseapparaten.
Klassificeringen delar in ryggfrakturer i tre huvudtyper – A, B och C – beroende på skadans mekanism och morfologi. Allt eftersom bokstaven stiger ökar även skadans svårighetsgrad och instabilitet.
Typ A-frakturer är kompressionsfrakturer och så kallade burstfrakturer. Dessa frakturer uppstår oftast i nedre delen av ländryggen och kan förvärras av underliggande tillstånd som osteoporos (benskörhet) eller bencancer. De orsakas vanligtvis av ett kraftigt och plötsligt våld som gör att en hel kota, eller en del av en kota, kollapsar eller krossas.
En typ B-fraktur är enligt AO-klassificeringen en flexions-distractionsfraktur. Även om ryggraden normalt kan röra sig fritt framåt kan en eller flera kotor spricka när den utsätts för ett plötsligt och kraftfullt våld i den riktningen. Typ B-frakturer är relativt ovanliga.
En typ C-fraktur uppstår när en typ A- eller typ B-fraktur åtföljs av en luxation – det vill säga en frakturluxation. Kombinationen av en bruten kota som dessutom förskjutits från sin normala position gör att ryggraden blir extremt instabil. Denna typ av skada kräver ofta akut medicinsk bedömning och i många fall kirurgisk stabilisering.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online