Större delen av befolkningen förlitar sig på offentliga vattensystem för sin dagliga vattenförsörjning. Innan vattnet når de kommunala reningsverken är det ofta förorenat av parasiter och bakterier. Dessutom kan det innehålla kemikalier, oljor, skräp samt mänskligt och animaliskt avfall. Obehandlat vatten kan alltså göra dig allvarligt sjuk – i värsta fall till och med livshotande. Hur vattnet behandlas varierar beroende på anläggningens storlek, vattenkällans ursprung och dess övergripande kvalitet.
Allt börjar med att vattnet samlas in från en källa – detta kallas intagsprocessen. Över en tredjedel av den offentliga vattenförsörjningen i USA kommer från grundvatten, som vanligtvis pumpas upp ur brunnar på mellan 15 och 300 meters djup. De flesta grundvattenkällor uppfyller myndigheternas säkerhetskrav och behöver därför ingen omfattande behandling. Resten av befolkningen får dock sitt vatten från kommunala eller offentliga vattensystem, vilket alltid måste genomgå en rening.
Vattenkällor för allmän konsumtion inkluderar sjöar, reservoarer och floder. Den amerikanska miljöskyddsmyndigheten (EPA) och delstaterna kräver att vatten från dessa källor genomgår en fullständig rening. Den första behandlingen består vanligtvis av flockning, där kemikalier som aluminium, järnsalter eller syntetiska organiska ämnen tillsätts vattnet. Detta gör att små partiklar klumpar ihop sig till större aggregat som lättare kan avlägsnas.
Vattnet leds därefter genom ett grovt galler som fångar upp större skräp som kvistar och trasor, innan det rinner vidare ner till en sandfångst. Där sjunker grus, sand och andra föremål som inte stoppats av gallret till botten och tas bort. Därefter flyter vattnet in i en primär sedimenteringstank, där själva sedimentationsprocessen börjar: fasta partiklar sjunker till botten medan fett och olja samlas på ytan. När dessa ämnen avlägsnats är vattnet redo för filtrering.
Vattnet pressas nu genom filter bestående av sand, grus och aktivt kol. Detta system avlägsnar även de minsta partiklarna, exempelvis lera, slam, naturligt biologiskt material och andra orenheter. Filtreringen ger vattnet dess klarhet och gör samtidigt efterföljande desinfektion betydligt effektivare. Desinfektion är nämligen avgörande för att oskadliggöra eventuella farliga mikroorganismer.
Det renade vattnet lagras därefter i reservoarer, så kallade klara brunnar, eller i slutna lagringstankar. Klor, kloraminer, ultraviolett ljus, klordioxid eller andra desinficerande medel används för att sanera vattnet både vid reningsverket och i vattenledningarna som leder ut till hushåll och företag. Först när alla kvarvarande mikroorganismer och bakterier eliminerats är vattnet mikrobiologiskt säkert att dricka.
I vissa fall krävs en avslutande avklorering, eftersom höga klorhalter kan ge vattnet en obehaglig smak och lukt. Natriumbisulfit tillsätts då för att neutralisera överskottsklor. Det helt behandlade vattnet – ofta kallat slututflöde – är nu klart att distribueras ut i ledningsnätet som rent, säkert dricksvatten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online