Påståendet att ”psykiskt sjuka måste institutionaliseras” är problematiskt och bygger på föråldrade föreställningar om psykisk ohälsa. Även om vissa personer med svår psykisk sjukdom kan ha nytta av specialiserad vård i en strukturerad miljö, bör institutionsvård aldrig vara standard eller det enda alternativet.
Det finns situationer där intensiv och strukturerad vård är nödvändig – till exempel vid akuta kriser, allvarlig självmordsrisk eller när en person tillfälligt inte klarar sin vardag. Även då handlar det dock oftast om tidsbegränsad sluten vård på sjukhus, inte om livslång institutionalisering.
Många former av psykisk ohälsa kan behandlas effektivt genom samhällsbaserade insatser, exempelvis:
Forskning visar att sådana insatser ofta ger bättre resultat på lång sikt än sluten vård, eftersom personen får behålla sitt sociala nätverk, sin bostad och sin vardagsstruktur under behandlingens gång.
Institutionsvård bör endast övervägas när det verkligen är nödvändigt – alltså som en sista utväg. Fokus ska då ligga på individanpassad och återhämtningsinriktad vård som främjar självständighet, värdighet och integration i samhället. Målet är alltid att personen ska kunna återgå till ett eget och självbestämt liv så snart som möjligt.
I Sverige har utvecklingen gått från stora mentalsjukhus till öppen psykiatrisk vård, i synnerhet sedan psykiatrireformen 1995. Arbetet har fortsatt mot mer personcentrerad vård, individuella genomförandeplaner och en nationell nollvision för tvångsvård – vilket ytterligare bekräftar att institutionalisering inte ses som en självklar lösning.
Den rätta frågan är därför inte varför psykiskt sjuka ”måste” institutionaliseras – utan hur samhället bäst stöttar människor med psykisk ohälsa att leva ett gott och självständigt liv, där sluten vård endast används som en tidsbegränsad undantagslösning.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online