Ångestsyndrom omfattar flera olika diagnoser, bland annat paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom (OCD), posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och generaliserat ångestsyndrom (GAD). Vilken medicin en läkare väljer att förskriva beror på vilken typ av ångest patienten lider av, hur snabbt behandlingen behöver ge effekt samt på biverkningar och eventuella andra läkemedel som patienten redan använder.
Bensodiazepiner är den läkemedelsgrupp som är specifikt framtagen mot ångest och de hör till de mest förskrivna preparaten. De mest kända är Valium (diazepam) och Xanax (alprazolam). Xanax används vid de flesta ångestsyndrom utom PTSD, medan Valium är effektivt mot fobier, paniksyndrom och GAD.
En stor fördel med bensodiazepiner är att de verkar snabbt – ibland inom loppet av en timme. Samtidigt innebär gruppen den högsta risken för beroende och abstinensbesvär. Med tiden kan patienten dessutom utveckla tolerans, vilket kräver allt högre doser för samma effekt. Av dessa skäl förskriver läkare ofta bensodiazepiner endast under en begränsad period och trappar sedan ner dosen långsamt.
Klonopin (klonazepam), som ursprungligen utvecklades som antiepileptikum, förskrivs ofta vid social fobi och GAD. Ativan (lorazepam) är ett vanligt val vid paniksyndrom. BuSpar (buspiron) är ingen bensodiazepin utan ett milt lugnande medel som ofta används mot ångest – det kräver dock minst två veckor innan effekten märks.
Många läkemedel som utvecklats för att behandla depression visar sig också fungera bra mot ångest. Selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) som Prozac, Zoloft, Luvox och Paxil kan förskrivas i kombination med bensodiazepiner. Patienten kan då gradvis trappas ner från de mer beroendeframkallande men snabbverkande ångestläkemedlen, medan antidepressivumet fortsätter behandlingen. SSRI blir allt vanligare även som förstahandsval vid ångestbehandling, och PTSD svarar särskilt bra på denna typ av läkemedel. Observera att SSRI normalt behöver mellan två och tolv veckor för att ge full effekt.
Även tricykliska antidepressiva, MAO-hämmare och serotonin–noradrenalinåterupptagshämmare (SNRI) används vid ångest. Det tricykliska preparatet Tofranil förskrivs vid paniksyndrom och GAD, medan Anafranil är en etablerad behandling mot OCD. MAO-hämmarna Nardil, Parnate och Marplan hjälper mot de flesta former av ångest, men de kan interagera med vissa livsmedel och höja blodtrycket – därför förskrivs de med stor försiktighet. SNRI-preparaten Effexor och Cymbalta används ibland mot ångest, men inte vid PTSD.
Betablockerare utvecklades ursprungligen för att behandla hjärt-kärlsjukdomar och högt blodtryck, men förskrivs också mot fysiska ångestsymtom – oftast i samband med social fobi. Preparat som Inderal och Tenormin lindrar darrningar och svettningar. Även betablockerare ges normalt endast under en begränsad tidsperiod.
Val av ångestmedicin styrs alltså av diagnos, önskad verkningstid, risk för beroende samt patientens övriga medicinering. Oavsett vilket läkemedel som övervägs bör behandlingen alltid ske i samråd med läkare, med regelbundna uppföljningar och en tydlig plan för nedtrappning när behandlingen ska avslutas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online