Rädslor och oro är en naturlig del av barns utveckling. Separationsångest, främlingsrädsla, rädsla för åskväder eller insekter samt oro kring ökad självständighet och socialisering är bara några exempel. Ibland försvinner dock inte de normala rädslorna. De kan i stället utvecklas till en ångest som är så svår att den påverkar barnets förmåga att fungera i vardagen. Då krävs professionell utvärdering och behandling, som ofta innefattar medicinering.
En specialist inom psykisk hälsa genomför en omfattande utredning för att bedöma biologiska, psykologiska, familjära och sociala faktorer bakom ångesten. Utredningen syftar till att utesluta underliggande sjukdomar, bedöma hur mycket ångesten påverkar barnets vardagsfunktion samt ta hänsyn till eventuella läkemedel, koffein eller droger som kan spela in.
Diagnosen av en ångeststörning grundas på vad som orsakar ångesten. Separationsångest beror på rädsla kopplad till att lämna föräldrar eller hem, social ångest uppstår vid problem med att umgås med andra, och skolvägran är en svår ångest som hindrar barnet från att gå till skolan. Om ångesten är utbredd och förekommer i fler än ett sammanhang kan diagnosen vara generaliserat ångestsyndrom. Andra möjliga diagnoser relaterade till ångest är tvångssyndrom (OCD) och paniksyndrom.
Det övergripande målet med behandlingen är att lindra barnets lidande och minimera de känslomässiga och beteendemässiga effekter som stör vardagslivet. Om symtomen inte är allvarliga är psykoterapi det första valet. I annat fall används läkemedel för att minska ångesten och den depression som ofta följer med. Två typer av läkemedel används vid behandling av ångest hos barn: ångestdämpande preparat och antidepressiva läkemedel.
Ångest antas orsakas av överaktiv nervaktivitet i hjärnan, och ångestdämpande läkemedel verkar genom att minska denna aktivitet. Förstahandsvalet vid ångest är en läkemedelsgrupp som kallas bensodiazepiner. Bensodiazepiner förstärker effekten av det ämne som dämpar signalöverföringen mellan nerver, vilket hjälper till att lindra ångesten. De ger vanligtvis sedering och muskelavslappning. Till denna grupp hör läkemedlen Xanax, Ativan, Valium och Klonopin. Ett annat läkemedel, Buspar (buspiron), kan användas vid generaliserad och måttlig ångest. Det orsakar inte trötthet, vilket är en typisk biverkning av bensodiazepiner.
Det finns tre grupper av antidepressiva läkemedel: atypiska, tricykliska och selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI). Alla påverkar de signalsubstanser i hjärnan som överför impulser mellan nerver, men SSRI har färre biverkningar och är därför oftast förstahandsvalet. SSRI verkar specifikt genom att hindra signalsubstansen serotonin från att återupptas i hjärnan. Det gör att mer av ämnet finns tillgängligt för hjärnan att använda, vilket förbättrar humöret. SSRI kan också skydda de hjärnområden som är kopplade till ångest och depression från att överaktiveras. Exempel på SSRI är Prozac, Zoloft, Paxil, Celexa, Effexor och Lexapro.
Föräldrar måste se till att barnet tar sina mediciner regelbundet. Detta är starka läkemedel, och vissa kan orsaka abstinensreaktioner, inklusive kramper, om barnet plötsligt slutar ta dem. Dessutom behöver föräldrar få information om läkemedlet så att de kan hålla utkik efter eventuella biverkningar och följa eventuella kostrestriktioner.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online