Omvårdnadsplan för ångest – psykologiska insatser

Oavsett om du är legitimerad sjuksköterska, undersköterska eller fortfarande studerar till sjuksköterska är en välgjord omvårdnadsplan en grundpelare i god patientvård. När det gäller de psykologiska aspekterna av en patients behandling blir arbetet dock ofta mer komplext. Här får du viktiga överväganden och användbar information för att skapa en omvårdnadsplan – inklusive psykologiska insatser – för patienter som lider av ångest.

Funktion och grunder för psykologiska omvårdnadsplaner

Omvårdnadsplaner är utformade för att ge vårdteamet en tydligt definierad uppsättning mål och insatser som är skräddarsydda för varje enskild patient. Vid psykisk ohälsa och psykiatrisk omvårdnad krävs ännu större fokus på en unik och individualiserad plan. Det är därför viktigt att samla in en noggrann och komplett sjukhistoria från patienten och dennes anhöriga, samt att diskutera patientens egna mål och förväntningar på behandling och vård, innan du ens börjar skriva omvårdnadsplanen.

En psykologisk omvårdnadsplan har samma struktur som vilken annan omvårdnadsplan som helst: du definierar tydliga behandlingsmål och identifierar lämpliga insatser. Planen kan dock vara något svårare att ta fram, eftersom du måste kunna översätta ofta diffusa symtom och behandlingsmål till praktiska och realistiska mål och åtgärder. Vid utvärderingen av den genomförda planen måste du dessutom i hög grad förlita dig på patientens egen beskrivning av sina symtom för att avgöra hur effektiva insatserna har varit.

Effektiva och användbara psykologiska omvårdnadsplaner går alltså att skapa – och de kan vara till stor hjälp både för vårdpersonalen och för patienten.

Håll dig inom yrkesrollens gränser

Ett av de svåraste momenten när man tar fram psykologiska omvårdnadsplaner för patienter med ångest – något många sjuksköterskor brottas med – är att arbeta inom ramen för sitt yrkesområde. Regelverken skiljer ofta tydligt åt mellan vilken typ av psykologisk vård (inklusive diagnostik) som läkare respektive sjuksköterskor får ge, och ibland även mellan vad legitimerade sjuksköterskor och undersköterskor får göra. Är du osäker på om en viss planerad insats ingår i ditt yrkesområde, kontakta din närmaste verksamhetschef och kontrollera med den myndighet som ansvarar för sjuksköterskors behörigheter i ditt område.

Samtidigt ligger många insatser som är typiska för patienter med olika former av ångest helt inom ramen för sjuksköterskors arbetsområde, och de har ofta visat sig mycket värdefulla. Exempel på sådana insatser är:

• Uppmuntran till deltagande i sociala stödgrupper
• Undervisning i avslappnings- och andningsövningar
• Erbjudande om en lugn och trygg miljö att vistas i vid ångest- eller panikattacker

De flesta psykologiska omvårdnadsinsatser bygger på sunt förnuft och medkänsla – de liknar det du själv skulle göra för en närstående eller vän som lider av ångest.

Att definiera mål och insatser

Som tidigare nämnts är den del som de flesta sjuksköterskor har svårast med att översätta diffusa idéer till konkreta metoder. Alla mål och insatser bör vara specifika och realistiskt uppnåeliga. Mål som varken patienten eller vårdpersonalen kan uppnå – eller tydligt kunna visa att de har uppnåtts – riskerar snarare att hindra än att främja en psykiatrisk patients utveckling.

Utöver att vara realistiska och uppnåeliga bör målen också vara mycket specifika. Anta till exempel att du har en patient som lider av ångest och drabbas av frekventa ångest- eller panikattacker (tre till fyra per dag). Målet ”Patienten ska ha minskad ångest” är realistiskt och uppnåeligt, men ”Patienten ska rapportera färre än två ångest- eller panikattacker per dag” är betydligt mer specifikt och mätbart – och gör det möjligt för vårdpersonalen att fokusera på insatser som minskar eller eliminerar de utlösande faktorerna bakom attackerna.

Kom också ihåg att patienten bör få delta i utformningen av behandlings- och vårdmål, men att omvårdnadsplanen i första hand är ett arbetsverktyg för vårdpersonalen. Den bör därför till största delen bestå av mål och insatser som personalen själva kan genomföra eller direkt påverka. Målet ”Patienten ska följa sin medicinering” kan exempelvis verka helt beroende av patienten, men med insatser som följande tar vårdpersonalen en aktiv roll i att hjälpa patienten nå målet:

• ”Vårdpersonalen administrerar läkemedel enligt läkares eller psykiaters ordination.”
• ”Vårdpersonalen stannar kvar hos patienten tills läkemedlet sväljts eller vägrats tas.”
• ”Vårdpersonalen informerar patienten om negativa fysiska och psykiska konsekvenser av utebliven medicinering.”

Sammanfattningsvis går det att skapa en effektiv psykologisk omvårdnadsplan, så länge du håller dig inom ditt yrkesområde och definierar specifika, realistiska och uppnåeliga mål och insatser.