Matsmältningsprocessen börjar i samma ögonblick som du för maten till munnen med sked, gaffel eller skovel. Måltiden bryts fysiskt ner av tänderna medan saliven hjälper till att fukta och kemiskt sönderdela maten. Att tugga lugnt och långsamt kan förebygga överätning och magbesvär, men det finns knappt några vetenskapliga belägg för att extra mycket tuggande leder till viktminskning eller näringsmässiga fördelar. Tumregeln är enkel: när halsen vill svälja har du tuggat klart.
Salivamylas och andra enzymer i munnen börjar bryta ner maten så snart den kommer in i munnen. Stärkelserik mat som bröd och potatis behöver särskilt denna process för att förberedas för mag-tarmkanalen. Den lämpliga mängden tuggande varierar mellan olika livsmedel, men du har tuggat tillräckligt länge när kroppen reflexmässigt sväljer maten. Saftiga livsmedel som apelsiner behöver knappt tuggas alls, medan torkat kött kräver betydligt mer arbete av käkmusklerna.
Medan du äter frisätter kroppen peptider – hormoner som utlöser känslan av mättnad. Studier från American Dietetic Association, British Medical Journal och andra forskningsmiljöer har funnit belägg för att långsammatande kan bidra till en hälsosammare kost genom att förebygga överätning. Den faktiska mängden tuggande verkar dock inte ha något samband med dessa fynd; att ta pauser under måltiden ger samma positiva effekt.
I slutet av 1800-talet propagerade amerikanen Horace Fletcher för en extrem tuggdiet som kallades fletcherism. Dieten blev så populär, noterar historikern Jennifer Michael Hecht, att middagsbjudningar på den tiden var konstigt tysta på grund av allt ihärdiga tuggande. Efter att den brittiske premiärministern William Gladstone rådde Fletcher att varje munbit skulle tuggas 32 gånger – en gång per tand – återvände Fletcher till USA och kampanjade för ännu mer aggressiv tuggning. Författare som Henry James och Upton Sinclair samt andra framstående personer stödde stolt fletcherismen i årtionden.
Vetenskapliga studier lyckades aldrig påvisa några hälsofördelar med fletcherismen. De som uppskattade metoden upplevde antingen en placeboeffekt eller fann helt enkelt större glädje i sin mat. En negativ bieffekt av modet verkade dock vara förstoppning. Fletcher förespråkade att man skulle spotta ut allt som inte sväljdes efter det långa tuggandet, vilket möjligen ledde till förlust av fukt och mukin – ett annat ämne i saliven som bidrar till matsmältningen. Fletcheristernas magproblem fick i sin tur William Kellogg att utveckla en efterföljande modediet bestående av flingor och lavemang.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online