DNA-teknik är ovärderlig inom kriminaltekniken, där forskare och utredare söker ledtrådar för att identifiera gärningspersoner vid brott. DNA-fingeravtryck ger polisen möjligheten att jämföra DNA från prover på en brottsplats med prover från misstänkta – i teorin är metoden mer exakt och tillförlitlig än många andra utredningsmetoder. Samtidigt har DNA-tekniken väckt kontroverser, inte minst när det gäller myndigheters lagring av DNA-prover från personer som varken åtalats eller dömts för brott.
Den första formen av DNA-fingeravtryck var RFLP-analys, eller restriktionsfragmentlängd-polymorfism. Utredare skar upp ett DNA-prov i mindre bitar med hjälp av restriktionsenzymer – proteiner som klipper DNA – för att därefter separera fragmenten efter storlek. En radioaktiv DNA-sond tillsattes och band sig vid matchande sekvenser i provet.
RFLP var en långsam och arbetskrävande process som krävde stora mängder prov-DNA. Metoden är dessutom mindre exakt än modernare tekniker och har därför till stor del ersatts av STR-analys.
DNA-fingeravtryck utförs idag vanligtvis genom en metod som kallas STR, korttandemrepetitioner. Det finns delar av genomet där korta sekvenser om 2–5 baser upprepas många gånger. Antalet repetitioner varierar kraftigt mellan obesläktade individer; en person kan exempelvis ha en sekvens upprepad 10 gånger, medan en annan har 50 repetitioner.
Med hjälp av polymeraskedjereaktion (PCR) isolerar utredare specifika STR-sekvenser ur ett DNA-prov, separerar dem efter storlek och jämför dem med STR-sekvensernas storlek i ett annat prov för att avgöra om proverna kommer från samma person. Tack vare PCR räcker även mycket små prover för STR-testning.
Ju fler STR-regioner som analyseras, desto mer exakt blir DNA-fingeravtryckstestet. Vid ett typiskt test med 13 markörer anses den teoretiska sannolikheten att två personer ska ha identiska DNA-profiler ligga mellan 1 på 10 miljarder och 1 på flera biljoner.
Frekvensen av olika STR-varianter kan dock skilja sig mellan befolkningsgrupper och etniska grupper, och om proceduren inte utförs korrekt blir tillförlitligheten självklart betydligt lägre. Ett kontaminerat prov kan också ge falska resultat – detta är framför allt ett problem vid mordutredningar, där prover kan innehålla DNA från både offer och gärningsperson.
DNA-fingeravtryck används ofta för att avgöra om ett prov från en brottsplats matchar ett prov från en misstänkt. Vissa kritiker har uttryckt oro över att jurymedlemmar kanske inte förstår vetenskapen bakom metoden, eller att de överskattar den kriminaltekniska teknikens tillförlitlighet.
TV-serier har populariserat vissa aspekter av DNA-fingeravtryck inom kriminaltekniken och kan ge jurymedlemmar uppfattningen att metoderna är felfria. Enligt en undersökning från 2008, citerad av The Economist, ansåg 62 procent av de tillfrågade advokaterna och 69 procent av domarna att jurymedlemmar hade orealistiska förväntningar på kriminalteknisk vetenskap.
DNA-fingeravtryck har använts för att fria ett flertal personer som misstänktes ha blivit felaktigt dömda. I ett fall dömdes en man vid namn Earl Washington till döden år 1984 för våldtäkt och mord på Rebecca Williams. Efter 17 år i fängelse visade DNA-fingeravtryck att Washington var oskyldig. Han frigavs år 2001.
Vissa kritiker hävdar att brottsbekämpande myndigheter lagrar DNA-prover från personer som varken åtalats eller dömts för brott, och att denna praktik utgör ett potentiellt ingrepp i de medborgerliga fri- och rättigheterna. År 2007 citerade exempelvis en briefing från American Constitution Society flera fall av så kallade DNA-svep, där polismyndigheter i USA och Storbritannien hade samlat in DNA-prover från hundratals eller till och med tusentals personer i samband med en brottsutredning.
Samma briefing noterade att gällande lagstiftning ger myndigheterna rätt att spara DNA-prover från gripna personer i sina register, även om de aldrig åtalas för något brott.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online