Biologerna Watson och Crick beskrev 1953 för första gången DNA:s (deoxiribonukleinsyrans) dubbelsträngade struktur. Sedan dess har kunskapen om DNA:s struktur lett till många anmärkningsvärda framsteg inom vetenskap och teknik, inte minst inom kriminaltekniken. Kriminaltekniken använder vetenskapliga metoder inom juridikens område, och i takt med att forskningen om DNA utvecklas växer också dess roll i lösandet av brottmål.
DNA är den genetiska kod som finns i kroppens celler. Molekylen har en dubbelhelixstruktur där varje sträng består av nukleosid-baspar. Sekvensen av dessa baspar är unik för varje individ, och denna specifika sekvens av nukleotid-baspar kallas även gen. Vid studier av DNA analyseras basparsekvensen och jämförs antingen med ett känt mönster eller med andra celler för att fastställa ett gemensamt ursprung.
Blod, hår, kroppsvätskor, sädesvätska, vaginalvätskor och andra vävnadsceller samlas in som prover. Två typer av prover tas: en från brottsplatsen och en från den misstänkte. Proverna bearbetas och med hjälp av molekylärbiologiska tekniker identifieras DNA:t, som därefter jämförs mellan proven. Om DNA-sekvensen visar sig vara identisk i båda proven tyder det på att cellerna kommer från samma person, vilket gör personen ansvarig för brottet. En fullständig DNA-analys kan ta allt från tre veckor till tre månader att genomföra.
Två av de mest använda teknikerna för att studera DNA inom kriminaltekniken är RFLP (restriktionsfragmentlängdspolymorfism) och PCR (polymeraskedjereaktion), som i vardagligt språk kallas DNA-fingeravtryck. Utöver dessa utvecklas och används även andra metoder som STR-analys, mitokondriell DNA-analys och Y-kromosomanalys inom rättsmedicinsk DNA-testning.
DNA-profilering är ett välkänt begrepp inom kriminalvetenskapen och utgör en av de främsta metoderna för att identifiera personer och lösa brott. Metoden bygger på det faktum att varje människa har ett unikt DNA-fingeravtryck, vilket gör den till ett ovärderligt verktyg i kriminalutredningar. För att ta fram en DNA-profil används en teknik som kallas elektrofores.
DNA-tester är extremt specifika. Om testet visar att proverna kommer från samma person är risken för ett felaktigt resultat mycket liten, och domstolar betraktar därför DNA-bevis som starkt underlag för sina avgöranden. Detta gör DNA-tester till det mest exakta vetenskapliga bevismaterial en jurist kan ha tillgängligt, och därför används DNA-tekniken i allt högre grad för att lösa fler och fler fall.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online