Hans Adolf Krebs postulerade citronsyracykeln (även känd som Krebs cykel) år 1937. Hans arbete byggde på upptäckter som biokemiker gjort före honom, och blev i sin tur en avgörande pusselbit för de forskare som senare skulle kartlägga helheten av cellandningen.
Krebs cykel kallas även trikarboxylsyra-cykeln (TCA-cykeln) eller citronsyrecykeln. Den är det andra av tre steg i cellandningen och äger rum mellan glykolysen (nedbrytningen av glukos till pyruvat) och oxidativ fosforylering (bildningen av adenosintrifosfat, ATP). Cykeln försiggår i cellernas mitokondrier och är ett livsviktigt led i den aeroba produktionen av ATP – cellernas främsta energibränsle.
Innan Krebs gjorde sin upptäckt 1937 visste man betydligt mer om kroppens anaeroba energiprocesser än om de aeroba. Bröderna Hans Buchner och Eduard Buchner upptäckte glykolysen – en anaerob process – av en slump redan 1897. Under 1920-talet och tidigt 1930-tal spelade forskarna Otto Meyerhof, Gustav Embden, Otto Warburg samt Carl och Gerty Cori en central roll i att beskriva hur celler omvandlar näringsämnen till energi utan syre.
Mellan 1906 och 1920 lade svensken Torsten Thunberg grunden för förståelsen av cellandningen genom att undersöka hur organiska ämnen oxiderades i djurvävnad.
Pusselbitarna kring cellandningens mittsteg började falla på plats i mitten av 1930-talet. Albert Szent-Györgyi upptäckte 1935 att bröstmuskulatur från duvor var en utmärkt vävnad för experiment inom cellandning. Han visade också att de ämnen som Thunberg observerat i sina studier delvis verkade som katalysatorer.
I början av 1937 upptäckte Krebs forskargrupp att citrat också fungerade som katalysator, medan forskarna C. Martius och F. Knoop identifierade ketoglutarat som en produkt av citrats oxidation. Mellan mars och juni 1937 visade observationer vid Krebs laboratorium i Sheffield att oxaloacetat – ytterligare en produkt av cellandningen – kunde kombineras med pyruvat eller andra föreningar för att bilda citrat. Därmed slöts cirkeln.
Krebs arbete bidrog med flera av de saknade bitarna i pusslet kring cellandningen och sammanfogade dem till en mer komplett helhetsbild. Hans forskning beskrev hur celler producerar och använder energi, vilket revolutionerade biokemin. För denna insats tilldelades han Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1953.
Det sista steget i cellandningen – oxidativ fosforylering – blev nästa mysterium att lösa. År 1937 kopplade Herman Kalckar ATP till cellandningen. Kort därefter visade Fritz Lipmann att ATP är cellens viktigaste energikälla. Senare har forskare som Peter Mitchell, David E. Green, Paul D. Boyer och John E. Walker gjort banbrytande bidrag till förståelsen av hur ATP bildas. Forskningen inom området fortsätter än idag.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online