Kalium är en elektrolyt som är avgörande för att muskler, nervsystem, matsmältning, ämnesomsättning och homeostas ska fungera korrekt. Förhöjda kaliumnivåer i blodet, även kallat hyperkalemi, innebär att något har fått kalium att ansamlas i stället för att brytas ned och utsöndras. Höga kaliumvärden kan också uppstå när en händelse eller ett tillstånd orsakar en massiv frisättning av kalium från cellerna ut i blodbanan.
Tillstånd som kan orsaka förhöjda kaliumnivåer omfattar bland annat diabetes, sicklecellanemi, Addisons sjukdom, lupus, glomerulonefrit och njursvikt. Blockeringar i urinvägarna kan också skada njurarna. Nedsatt njurfunktion gör dessutom att kroppen blir mer känslig för läkemedel och livsmedel som höjer kaliumnivåerna i blodet. Traumatiska skador – exempelvis brännskador, operationer, inre blödningar, tumörer och rabdomyolys – kan få cellerna att släppa ut kalium i blodet, vilket ger stigande värden.
Höga kaliumnivåer är en signal på att något inte står rätt till i kroppen, oftast i samband med njurarna. Så länge njurarna fungerar som de ska brukar andra faktorer som höjer kaliumhalterna inte leda till hyperkalemi, eftersom njurarna då kan filtrera bort överskottet från blodet.
Besvären från förhöjda kaliumnivåer märks ofta inte förrän halterna har blivit farligt höga. Symtom kan vara illamående, trötthet, kräkningar, muskelsvaghet eller stickningar i armar och ben. Patienter har även beskrivit en tung känsla i extremiteterna, svimningskänslor, förvirring, yrsel och ytlig andning. Svår hyperkalemi, det vill säga värden över 7,0 mEq/L, kan ge upphov till diarré, bröstsmärta, hjärtklappning eller till och med hjärtsvikt. Har du någon form av nedsatt njurfunktion och drabbas av något av dessa symtom bör du omedelbart söka vård.
Vid allvarliga tillstånd krävs ofta sjukhusvård. Läkare tar då ett blodprov för att mäta kaliumhalten samt utför ett EKG för att upptäcka förändringar i hjärtrytmen. Behandlingen kan bestå av ämnen som driver tillbaka kalium in i cellerna, till exempel insulin och glukos, natriumbikarbonat, albuterol eller adrenalin. Natriumbikarbonat motverkar dessutom effekterna av acidos. Intravenöst kalcium kan ges för att skydda hjärta och muskler mot högt blodkalium. Diuretika hjälper njurarna att utsöndra mer vätska, däribland kalium, medan jonbytarhartser binder kalium i mag-tarmkanalen så att det utsöndras via tarmen. Vid kraftigt nedsatt njurfunktion kan dialys bli nödvändig.
Långtidsbehandling kan vara effektivt när hyperkalemin är lätt (5,1–6,0 mEq/L) till måttlig (6,1–7,0 mEq/L). Den innefattar en kost med begränsat intag av kaliumrik mat, diuretika (dock inte kaliumbesparande varianter) samt behandling av de bakomliggande hälsoproblem som höjer kaliumnivåerna. Patienter bör undvika livsmedel med högt kaliuminnehåll. Läkemedelslistan bör också ses över – preparat som ökar känsligheten för eller främjar högre blodkalium, såsom ACE-hämmare, NSAID-preparat och kaliumbesparande diuretika, kan behöva omprövas.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online