Vitamin D bildas naturligt i kroppen när huden utsätts för solljus. Vitaminet behövs för benbildning, immunförsvaret, antitumöraktivitet samt för att minska autoimmuna sjukdomar. Tarmarna använder vitamin D för att öka upptaget av kalcium och fosfat, njurarna för att förbättra återupptaget av kalcium, bisköldkörtlarna för att hämma utsöndringen av parathormon och bukspottkörteln för att stimulera insulinproduktionen. Ett brist på vitamin D kan leda till rakit (engelska sjukan) och osteomalaci – tillstånd där mineraliseringen av skelettet är försämrad.
På 1930-talet började man berika mjölk med vitamin D för att bekämpa rakit, som då var ett stort folkhälsoproblem. Tillsatsen av vitamin D till mjölk eliminerade i praktiken detta tillstånd. Under 1940-talet ledde berikningen av mjölk till att förekomsten av rakit minskade med hela 85 procent.
Produkter tillverkade av mjölk, såsom ost och yoghurt, är däremot i allmänhet inte berikade. Andra livsmedel som ofta berikas med vitamin D är frukostflingor, vissa sorter av apelsinjuice, yoghurt och margarin. Enligt University of Maryland Medical Center har nyare studier visat att ett tillräckligt kostintag av vitamin D kan bidra till att minska risken för flera cancerformer, artrit och typ 1-diabetes. Dessa studier befinner sig dock fortfarande i ett tidigt skede.
När huden utsätts för solljus bildar kroppen vitamin D naturligt. En person med ljus hy kan täcka sitt behov av vitamin D med cirka 45 minuters solbad per vecka på ansikte och armar. En person med mörkare hy kan behöva upp till tre timmars exponering per vecka på samma kroppsdelar för att nå samma resultat via solljuset.
Bland livsmedel som innehåller vitamin D finns ägg, torskleverolja, tonfisk, makrill, sill och sardiner.
Ammade spädbarn löper risk för brist, eftersom bröstmjölk inte innehåller tillräckliga mängder vitamin D och barnen dessutom ofta har begränsad solexponering. Äldre vuxna är också en riskgrupp. Huden hos äldre är inte lika effektiv på att bilda vitamin D, och omvandlingen till den aktiva hormonformen i njurarna fungerar inte heller lika bra.
Personer med begränsad solexponering eller mörk hy har större risk att utveckla brist, eftersom de kanske inte kan bilda tillräckligt med vitamin D från solen. De som har svårt att ta upp fett, eller som använder fetthämmande läkemedel för att gå ner i vikt, är också mer benägna att drabbas – vitaminet är nämligen fettlösligt och kräver kostfett för att tas upp. Personer med övervikt löper dessutom högre risk, eftersom underhudsfettet förändrar frisättningen av vitamin D ut i blodcirkulationen.
En del av vitamin D3 i mjölk förekommer naturligt, tack vare konens exponering för solljus. Alla lakterande djur bildar nämligen vitamin D fotokemiskt i sin hud. Det vitamin D3 som tillsätts mjölken framställs däremot genom lösemedelsextraktion av 7-dehydrokolesterol från hud från kor eller grisar, eller från lanolin från fårull. 7-dehydrokolet löses sedan upp i ett lösningsmedel och utsätts för ultraviolett ljus, vilket skapar vitamin D3.
Alltför stora mängder vitamin D kan vara giftiga. Hos barn kan förgiftning uppstå vid ett intag av 40 000 IE per dag under en till fyra månaders tid. Hos vuxna kan 50 000 IE per dag ge toxicitet inom loppet av några månader.
Symtom på vitamin D-förgiftning inkluderar hyperkalcemi (förhöjd kalciumnivå i blodet) och njurproblem. Andra symtom är aptitlöshet, illamående, kräkningar, klåda, kraftig törst och stora urinmängder. Vitamin D-tillskott kan även interagera med en rad olika läkemedel, så rådfråga alltid din läkare innan du börjar ta ett tillskott.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online