Varje kronisk sjukdom medför en risk för depressiva episoder, i vissa fall även klinisk depression. Att leva med en långvarig sjukdom – särskilt under perioder när man mår relativt bra – är påfrestande för alla som drabbats. En del av utmaningen ligger i vetskapen om att sjukdomen kommer att påverka ens liv under lång tid framöver, men en ännu större del kan vara de krävande behandlingar som krävs för att bekämpa sjukdomen. Ibland orsakar själva behandlingarna depression som biverkning. Enligt DSM-IV-kriterierna kan depression ses hos upp till 70 procent av de personer som genomgår behandling för hepatit C.
Depression kan variera från mild till svår och kan vara återkommande eller kronisk. Vanliga symtom är sömnstörningar (antingen för mycket eller för lite sömn), självmordstankar, återkommande ledsamhet, bristande intresse för aktiviteter som tidigare gav glädje, känslor av värdelöshet samt förändringar i aptiten. Långvarig depression kan också dämpa immunförsvaret, vilket gör att återhämtningen från vanliga sjukdomar och infektioner tar betydligt längre tid.
Den traditionella standardbehandlingen av hepatit C består av en kombination av flera läkemedel, vanligtvis interferon och ribavirin. Behandlingen är relativt framgångsrik hos patienter som fullföljer den, men tyvärr gör många inte det. Upp till 50 procent av alla behandlingar för hepatit C misslyckas. Den höga misslyckandegraden beror både på svårigheter att fullfölja behandlingen och på problem med att tolerera läkemedlen, vilket kan leda till ökade depressionssymtom på grund av chocken för kroppen och vetskapen om att behandlingen inte lyckades.
Det är värt att notera att behandlingslandskapet förändrats avsevärt under senare år. Direktverkande antivirala läkemedel (så kallade DAA) har i många länder ersatt interferon som förstahandsval och botar över 95 procent av patienterna, med betydligt färre biverkningar. Interferonbaserade behandlingar används dock fortfarande i vissa delar av världen.
Vissa läkemedel kan orsaka depression som biverkning, inklusive de som traditionellt använts vid behandling av hepatit C, såsom peginterferon och ribavirin. Vissa personer är mer benägna att drabbas av depression som biverkning av hepatit C-behandling, särskilt de som tidigare haft depression eller har sjukdomen i familjen. Även personer utan tidigare erfarenhet av depression kan drabbas av allvarlig, kronisk depression till följd av hepatit C-läkemedel. Personer som tar interferonbaserade läkemedel löper särskilt stor risk, eftersom dessa preparat är kända för att potentiellt kunna orsaka svår depression och självmordstankar.
Att ta medicin varje dag är ytterligare en anledning till att vissa personer blir deprimerade under behandling för hepatit C. Utöver själva intagandet av tabletterna kan biverkningar som illamående, kräkningar, diarré, yrsel, förvirring och trötthet kraftigt öka risken för depression under behandlingens gång.
Även med behandling är obehandlad hepatit C potentiellt dödlig. Även om många som genomgår behandling inte har några problem att hålla sig friska kan risken för behandlingssvikt och osäkerheten kring den långsiktiga prognosen vara en viktig bidragande faktor till hepatit C-relaterad depression.
Ett av de bästa sätten att hantera depression under hepatit C-behandling är att komma ihåg att de flesta som får rätt behandling tillfrisknar, trots att sjukdomen är kronisk. Att hålla regelbunden kontakt med sin läkare gör att biverkningar kan övervakas och åtgärder kan vidtas snabbt om tecken på depression börjar visa sig. Efter en lyckad behandling kan medvetna livsstilsval – som att begränsa alkohol, äta hälsosamt och sköta regelbundna kontroller – minska belastningen på levern och göra det möjligt att leva ett relativt normalt liv.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online