Myoklonus är inte en sjukdom i sig, men kan vara ett symtom på en sådan. Det handlar om en muskelkontraktion som uppstår helt utan förvarning. Sammandragningarna kan drabba en enskild muskel eller flera muskler samtidigt. I vilotillstånd kallas dessa ryck för "sömnstarter" och de inträffar vanligtvis precis när en person håller på att somna.
Det finns många typer av myoklonus med olika hälsomässiga orsaker, men sömnmyoklonus uppstår specifikt när en person håller på att somna. Den här typen av myoklonus stör sällan den som upplever den, och behandling är oftast onödig. Sömnmyoklonus förekommer hos personer som i övrigt är helt friska. De som däremot upplever sömnmyoklonus som besvärande kan även lida av sömnstörningar som kräver medicinsk behandling.
De som upplever sömnmyoklonus märker ofta att rycken utlöses av ljud, ljus eller drömmar. Andra former av myoklonus beror däremot på trauma, tumörer, organsvikt, stroke, förgiftning, metabola rubbningar, syrebrist eller sjukdomar i nervsystemet. Efter att en person drabbats av sådana komplikationer kan myoklonus utvecklas på egen hand, i direkt samband med skadan. Sömnmyoklonus kan dock uppstå naturligt och behöver alltså inte bero på trauma eller sjukdom.
Personer med myoklonus kan känna plötsliga ryckningar och en oförmåga att kontrollera dem, vilket ibland väcker dem ur sömnen. Vid svårare former av myoklonus kan förmågan att tala, äta eller gå bekvämt försämras. Ryckningarna är ofrivilliga och okontrollerbara. De kan påverka hur en person lever sitt liv och kan dessutom uppstå även när personen inte vilar.
För att fastställa orsaken används olika undersökningar. Magnetkameraundersökning (MRI) eller datortomografi (CT) används för att leta efter tumörer och avvikelser, medan elektromyografi mäter elektrisk aktivitet i musklerna och elektroencefalografi (EEG) undersöker hjärnans aktivitet. Laboratorieprov kan innefatta blodanalyser för att spåra droger eller skadliga gifter, kontrollera sköldkörtelfunktion samt granska blod- och cellvärden.
Läkemedel och andra behandlingar finns tillgängliga för att minska antalet ryckningar. Alternativen inkluderar lugnande medel, 5-HTP-behandling, hormonbehandling eller en kombination av flera läkemedel. Dosen börjar vanligtvis låg, och läkaren ökar sedan mängden gradvis tills en förbättring kan noteras. Biverkningar av dessa läkemedel kan bland annat vara nedsatt koordination, leverskada eller förvärrade myoklonussymtom, liksom andra långtidseffekter.
Botox är en lämplig behandling för avgränsade områden med ryckningar, till exempel ansiktsryckningar. I vissa fall kan dessutom kirurgi behövas för att avlägsna tumörer eller åtgärda skadade områden i hjärnan eller ryggmärgen.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online