Osteoporos, eller benskörhet, är en sjukdom som gör skelettet svagare och skörare. Vanliga följder är frakturer i ryggraden, handleder eller höfter, och i vissa fall kan ett ben brytas av något så enkelt som att böja sig framåt. Enligt Mayo Clinic beror försvagningen av benvävnaden oftast på låga nivåer av kalcium, fosfor och andra mineraler i kroppen. Med rätt behandling kan dock benstyrkan förbättras och risken för frakturer minskas betydligt.
Idag finns flera olika sätt att behandla osteoporos: hormonbehandling, receptbelagda läkemedel samt nya och framväxande terapier. Hormonbehandling var tidigare den mest använda metoden, men den har blivit mindre vanlig sedan andra alternativ introducerats och frågor om dess säkerhet väckts, enligt Mayo Clinic. Nya behandlingsformer, exempelvis fysioterapi, har visat sig förbättra hållningen samt minska fallolyckor och därmed också frakturer.
Läkemedel som ordineras mot osteoporos omfattar bisfosfonater, raloxifen, kalcitonin, teriparatid och tamoxifen. Bisfosfonater hämmar nedbrytningen av ben, ökar bentätheten i ryggrad och höfter samt bevarar den befintliga benmassan.
Raloxifen är endast godkänt för kvinnor och bör inte användas av patienter med tidigare blodproppsbildning. Kalcitonin kan bromsa benförlusten och förebygga kotfrakturer genom att minska benresorptionen, men dess effekt är svagare än hos bisfosfonater. Teriparatid stimulerar istället till ny benbildning snarare än att endast motverka benförlust. Tamoxifen minskar frakturrisken hos kvinnor över 50 år men är, liksom raloxifen, endast avsett för kvinnor.
Enligt American Academy of Family Physicians (AAFP) hjälper bisfosfonatpreparaten – Didronel, Fosamax, Skelid, Actonel, Aredia och ibandronat – till att bibehålla eller faktiskt öka benmassan hos de kvinnor som deltog i kliniska studier.
I en treårig studie uppvisade kvinnor som redan hade minst en befintlig fraktur hela 50 procent lägre risk att drabbas av nya handleds-, höft- eller kotfrakturer. Samma studie visade även en ökning av bentätheten i ryggraden med 8 procent vid behandling med Fosamax, enligt AAFP.
Bisfosfonater har dessutom minimal toxicitet utanför skelettet, eftersom läkemedlet i mycket liten utsträckning tas upp i kroppens övriga vävnader. Behandlingen ger därmed både ökad bentäthet och färre frakturer, samtidigt som säkerhetsprofilen är god, enligt AAFP.
Utifrån National Osteoporosis Foundations riktlinjer är kvinnor över 65 år som har mer än en riskfaktor för osteoporos och som inte använder hormonell substitutionsbehandling den grupp för vilken bisfosfonater är mest kostnadseffektiva.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online