Diagnosen av mjälttrauma baseras på en kombination av fysisk undersökning, anamnes (sjukdomshistoria), bilddiagnostik och laboratoriefynd. Här är de steg som vanligtvis vidtas för att diagnostisera skador på mjälten:
Vårdpersonalen genomför en noggrann fysisk undersökning med särskilt fokus på buken och dess övre vänstra del. Tecken på mjälttrauma kan bland annat vara ömhet, blåmärken eller svullnad i övre vänstra delen av buken, liksom så kallad guarding (involuntär muskelspänning som skyddar det skadade området) eller retraktionsömhet (smärta när trycket plötsligt släpps).
Vårdpersonalen frågar om patientens sjukdomshistoria, inklusive eventuell nyligen genomgången buktrauma – till exempel ett slag mot buken, ett fall eller en trafikolycka.
Bilddiagnostiska undersökningar är avgörande både för att ställa diagnosen och för att bedöma skadans omfattning. De vanligaste metoderna är:
Ultraljud: Ultraljud använder ljudvågor för att skapa realtidsbilder av buken. Metoden kan upptäcka blod i bukhålan (hemoperitoneum) och visa mjältens storlek och struktur. Vid akut traumavård används ofta en specifik protokollbaserad ultraljuddundersökning (FAST) som snabbt kan identifiera fri vätska i buken.
Datortomografi (CT): En CT-undersökning använder röntgenstrålar och datorbearbetning för att skapa tvärsnittsbilder av buken. Den ger mycket detaljerad information om skadans omfattning, exempelvis förekomst av rupturer, kontusioner (blödningar i mjälvävnaden) eller hematom. CT är idag den mest använda metoden för att klassificera allvarlighetsgraden av mjältskador.
Magnetresonanstomografi (MR): MR använder magnetfält och radiovågor för att skapa detaljerade bilder av buken. Metoden kan ge ytterligare information i vissa fall, särskilt när det finns misstanke om skador på blodkärl.
Blodprover kan tas för att leta efter tecken på blödning eller andra avvikelser. Låga värden av hemoglobin eller hematokrit, samt förhöjt antal vita blodkroppar, kan tyda på inre blödning eller inflammation. Blodprov följs ofta upprepade gånger över tid för att upptäcka en pågående blödning.
I vissa fall kan en diagnostisk laparoskopi bli nödvändig. Då förs en liten kamera in genom ett smått snitt i bukväggen för att direkt kunna inspektera mjälten och bedöma skadans omfattning. Metoden kan kombineras med behandling om skadan visar sig kriva kirurgiskt ingrepp.
Utifrån fynden från den fysiska undersökningen, anamnesen, bilddiagnostiken och laboratorieresultaten kan vårdpersonalen ställa diagnosen mjälttrauma och ta fram en lämplig behandlingsplan – allt från aktiv övervakning till kirurgi, beroende på skadans svårighetsgrad och patientens stabilitet.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online