Jonbyte är en vattenreningsteknik som används för att avlägsna föroreningar, bland annat tungmetaller. Metoden kan utföras genom att låta vattnet passera en avhärdare innan det renas med omvänd osmos. Den kan också ske genom avmineralisering, där vattnet leds över harpatskulpor som byter ut vätejoner mot katjoner och hydroxidjoner mot anjoner – vilket ger rent vatten som resultat. Kulporna återanvänds ofta efter att de behandlats i en process som kallas "regenerering". Båda jonbytesmetoderna avlägsnar oorganiska föroreningar, men de har också flera nackdelar.
Jonbyte avlägsnar eller dödar inte mikroorganismer, som bakterier, som finns i vattnet. Om jonbyte är den första behandlingsmetod som används kan jonbytesbäddarna till och med fungera som en näringsmiljö för bakterier. Det leder till ökad kontaminering av bakteriella avfallsprodukter och en försämrad reningseffekt.
Kulporna i jonbytesbäddar kan släppa ifrån sig partiklar, särskilt om de utsätts för värme eller efter flera års användning. Partiklarna följer sedan med det behandlade vattnet. Om detta sker efter att vattnet redan passerat partikelfiltrering kan partiklarna aldrig avlägsnas från vattentillförseln. Med tiden kan de dessutom börja avge föroreningar till vattnet.
Jonbyteskulporna sönderdelas lätt när de utsätts för oxiderande desinfektionsmedel som klor. Det innebär att de inte kan exponeras för vatten som innehåller ens små mängder klor. Dessutom kan vattnet som leds genom behandlingsbäddarna inte efterbehandlas med klor för att döda bakterier, vilket begränsar möjligheterna till desinfektion.
När harpatskulpor kommer i kontakt med vatten som innehåller löst järn i form av Fe3+ utfälls ferridroxid, järn(III)hydroxid, ur vattnet. Detta material förhindrar fortsatt jonbyte och täpper i praktiken igen behandlingsbädden. Denna typ av järn förekommer oftast i vatten som pumpats upp från syrefria (anaeroba) underjordiska källor, där det förekommer som Fe2+ och därefter oxideras till Fe3+ när det kommer i kontakt med luft.
Jonbyteskulpor som återanvänds regenereras normalt var 12:e till 48:e timme, och regenereringen sker i samma tank eller behandlingsbädd som används för vattenbehandlingen. Om svavelsyra används för att regenerera katjonkulporna i en avmineraliserare – och det behandlade vattnet har högt kalciuminnehåll – kan kalciumsulfat fällas ut ur regenereringsvätskan. Det orsakar beläggningar på kulporna, tankarna och rören i anläggningen. Med tiden täpper detta igen behandlingsbädden helt.
Trots att jonbyte är en effektiv metod för att avlägsna tungmetaller och andra oorganiska föroreningar kräver tekniken noggrant underhåll och rätt driftförhållanden. Genom att känna till nackdelarna – bakterietillväxt, sönderfall av kulporna, klorkänslighet, järnföroreningar och beläggningar vid regenerering – går det att bättre planera underhållet och säkerställa en långsiktig och pålitlig vattenrening.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online