Enligt National Comorbidity Survey Replication (NCSR) har 5,7 procent av befolkningen i USA haft generaliserat ångestsyndrom (GAD) under sin livstid. GAD är en smärtsam och ofta invalidiserande sjukdom med förhöjd suicidrisk, och enligt Världshälsoorganisationen (WHO) får hela 57 procent av de drabbade aldrig någon behandling. Att kartlägga förekomsten av tillståndet ger inte bara viktig kunskap om sjukdomen – det väcker också frågor kring hur diagnosen i dag definieras.
Generaliserat ångestsyndrom kännetecknas av överdriven oro och ängslan utan något specifikt fokus. Diagnostic and Statistical Manual, 4:e upplagan (DSM-IV), definierar tillståndet som överdriven och svårokontrollerad oro som varat i sex månader eller längre, tillsammans med minst tre av följande symtom (endast ett krävs för barn): muskelspänningar, sömnstörningar, koncentrationssvårigheter, trötthet, irritabilitet samt en känsla av rastlöshet eller inre spändhet.
Inom medicinen betyder "prevalens" i grund och botten "andel". Förekomsten redovisas vanligtvis antingen som 12-månadersprevalens, alltså andelen av en population som lider av GAD under ett givet år, eller som livstidsprevalens, det vill säga andelen som har haft GAD vid någon tidpunkt i sitt liv. "Punktprevalens" avser andelen diagnosticerade inom en viss population under en angiven period.
Oavsett vilket tidsmått som används måste prevalensen uppskattas genom populationsundersökningar. I USA fastställdes de standardiserade uppskattningarna i National Comorbidity Survey (NCS) 1990–1992 och därefter i National Comorbidity Survey Replication (NCSR) 2001–2002. Dessa studier använde banbrytande, testade och tillförlitliga diagnostiska frågeformulär och intervjumetoder som kunde genomföras av utbildade icke-kliniker på representativa urval av den amerikanska befolkningen. Även undersökningar bland allmänläkare och psykiatrisk personal kan användas för att bedöma förekomsten av ångeststörningar i vården.
Alla undersökningar har vissa felkällor. Fel kan uppstå genom misstag från intervjuarens sida eller genom att svarspersonerna uppger oriktiga uppgifter. Effekterna av dessa fel kan dock minimeras med hjälp av ett tillräckligt stort urval och olika statistiska verktyg, vilket gör resultaten relativt pålitliga trots osäkerheterna.
Enligt DSM-IV krävs att symtomen består i sex månader för att en GAD-diagnos ska kunna ställas. Under senare år tyder dock allt fler forskningsrön på att även personer med kortvarigare symtom kan lida av en ångeststörning. Enligt en artikel i New England Journal of Medicine (juni 2005) skulle en ändring av kravet från sex månader till en respektive tre måneder kunna höja livstidsprevalensen till 7,5 procent respektive 5,2 procent – alltså betydligt fler drabbade än dagens siffror visar.
Förekomsten varierar markant mellan olika regioner och länder. Världshälsoorganisationen rapporterade exempelvis följande siffror: Berlin 7,3 procent, Paris 7,2 procent, Mainz 4,5 procent, Manchester 3,0 procent och Groningen 1,5 procent. Prevalensen tenderar också att skilja sig åt mellan hög- och låginkomstländer, samtidigt som låg inkomst och låg utbildningsnivå utgör tydliga riskfaktorer. Kvinnor har dessutom konsekvent högre frekvenser än män, oavsett region eller land – ett mönster som gäller de flesta ångeststörningar.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online