Personer med trichotillomani drabbas av ett starkt och svårkontrollerat tvång att rycka ut sitt eget hår. Hur tillståndet ska klassificeras har länge diskuterats, men idag räknas det till gruppen kroppsfixerade repetitiva beteenden (body-focused repetitive behaviors, BFRB), tillsammans med nagelbitning och hudplockning. Trots att sjukdomen kan orsaka både känslomässigt och fysiskt lidande går den ofta bra att behandla med en kombination av terapi och läkemedel.
Trichotillomania Learning Center definierar tillståndet som en störning som ”får människor att dra ut hår från hårbotten, ögonfransar, ögonbryn eller andra delar av kroppen, vilket leder till tydliga kalfläckar”.
Graden av besvär varierar kraftigt mellan individer. Vissa upplever att impulsen är relativt lätt att kontrollera, medan andra kämpar mot ett så starkt tvång att de helt enkelt inte kan motstå. Hos personer med svår trichotillomani sker hårdragandet ibland helt omedvetet, utan att personen ens noterar vad som pågår.
Symtomen kan vara svåra att upptäcka, eftersom många drabbade går långt för att dölja sitt beteende. De plockar gärna hår från områden som inte syns direkt, eller täcker kalfläckarna med smink eller peruker. Utan synliga kalda partier finns andra varningstecken: saknade ögonfransar eller ögonbryn, samt tendensen att äta det ryckta håret eller vrida och leka med det i händerna.
Den vanligaste platsen att rycka hår ifrån är hjässans översta del, vilket hos vissa patienter ger upphov till ett så kallat tonsurmönster – ibland kallat ”Friar Tuck”-tecknet efter munken i Robin Hood-berättelserna. Mönstret liknar manligt håravfall i kronan samtidigt som håret på sidorna bevaras.
Trots att tillståndet kan verka harmlöst kan det få allvarliga konsekvenser, både fysiskt och psykiskt. Utöver skam- och skuldkänslor riskerar patienterna permanent håravfall om hud eller hårsäckar skadas, samt karpaltunnelsyndrom till följd av de repetitiva rörelserna. Hos dem som sväljer håret de rycker ut kan ytterligare problem uppstå.
I ovanliga fall kan intag av stora mängder hår bilda trikobezoarer – hårklumpar som blockerar magen eller tarmarna. Sådana stopp kan bli livshotande om de inte upptäcks och behandlas i tid.
Både kognitiv beteendeterapi (KBT) och läkemedel har visat god effekt vid trichotillomani. I terapin arbetar patienten med att identifiera vilka situationer, känslor och tankar som utlöser hårdragandet, och lär sig därefter tekniker för att omdirigera impulsen. Det är viktigt att välja en terapeut som har erfarenhet av att arbeta med just trichotillomani.
Den vanligaste typen av medicinering är selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI), exempelvis fluoxetin (Prozac) och sertralin (Zoloft). Resultaten varierar: vissa patienter blir helt fria från tvånget, medan andra inte märker någon effekt alls. Enligt Trichotillomania Learning Center ger kombinationen av terapi och medicin oftast bäst resultat.
Det finns idag ingen botande behandling för trichotillomani, men med rätt verktyg kan de flesta lära sig hantera sina impulser och leva ett normalt liv utan smärta och skam. Ett av de viktigaste redskapen är ett stabilt nätverk bestående av familj, vänner och jämlikar.
Lokala stödgrupper och internetforum ger möjlighet att dela erfarenheter och känslor med andra som lever med samma besvär. Att delta i sådana gemenskaper stärker självförtroendet och kan dessutom bidra till att minska själva tvånget att rycka hår.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online