Selektiv mutism är ett tillstånd där ett barn inte talar i vissa situationer, oftast i skolan eller andra sociala sammanhang. Det är en komplex störning och ett symtom på ångest – inte bara ett vanligt obehag, som den nervositet man kan känna inför att hålla ett tal. Ditt barn är genuint rädd för att prata.
Tillståndet kräver tålamod, förståelse och rätt typ av stöd. Med tidiga insatser och en trygg miljö kan de flesta barn gradvis lära sig att övervinna sin ångest. Här är sju konkreta steg som hjälper dig att stötta ditt barn.
Berätta för lärare och andra familjemedlemmar vad selektiv mutism är. Förklara att ditt barn inte är otrevlig eller vägrar svara för att reta någon. Hon har varken autism eller uppvisar märkligt beteende – hon är helt enkelt riktigt rädd för att tala. När omgivningen förstår detta bemöts barnet med tålamod i stället för press.
Kontakta en psykolog eller terapeut så snart du misstänker att ditt barn har selektiv mutism. Se till att terapeuten har erfarenhet av just detta tillstånd, eftersom olämpliga behandlingsmetoder kan förvärra problemet. Kognitiv beteendeterapi är en av de mest beprövade metoderna.
Bygg upp en stödjande atmosfär hemma där ditt barn känner sig trygg nog att prata om vad som helst utan risk för utskrifter eller skämt på hens bekostnad. Ta allt barnet säger på allvar – det stärker självförtroendet och lusten att kommunicera.
Samta med lärare och terapeut om realistiska mål för barnets kommunikation. Genom att arbeta tillsammans med samma strategi hemma, i skolan och i terapin hjälper ni barnet att känna sig mer bekvämt i takt med att ångesten kring sociala situationer minskar.
Träna gradvis på miljöer som skolan och lekplatsen. Ordna exempelvis lektioner där endast du och läraren är närvarande, och besök lekplatser tillsammans när inga andra barn är där. När barnet vänjer sig vid miljön kan fler personer läggas till steg för steg.
Öva på situationer som är utmanande för ditt barn genom rollspel. Gör dem realistiska men icke-hotfulla. Bygga successivt upp till konflikter och visa hur barnet kan hantera dem utan att något dåligt händer. På så sätt blir verkligheten mindre skrämmande när den väl inträffar.
Hjälp ditt barn att berätta historier. Börja med personer som hen känner sig helt trygg med och utöka sedan publiken gradvis. Glädjen och spänningen i att få dela en egen historia kan hjälpa barnet att glömma sin tvekan inför att tala.
Kom ihåg att återhämtningen tar tid. Undvik att pressa barnet att prata eller belöna tal med alltför stor uppmärksamhet – fokus bör ligga på att göra kommunikationen känns naturlig och trygg. Med gediget stöd från både hemmet och skolan kan ditt barn långsamt men säkert finna sin röst.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online