Att mäta ångestnivåer är en värdefull metod inom psykoterapin. Mätresultaten kan användas för att välja lämplig behandling, följa terapeutiska framsteg och utvärdera utfallet efter avslutad terapi. Det finns ett flertal utprovade instrument för detta ändamål, och vart och ett har sina fördelar och nackdelar. Valet av rätt psykometriskt instrument är därför avgörande för ett gott behandlingsresultat.
Beck Ångestinventarium (Beck Anxiety Inventory, BAI) består av tjugoett påståenden som besvaras i självskattningsform. Respondenterna anger graden av överensstämmelse med varje påstående på en skala från 0 ("inte alls") till 3 ("i hög grad"). Svaren summeras sedan till en totalpoäng som speglar personens ångestnivå vid bedömningstillfället. Ångestnivåerna kategoriseras som minimal (0–7), lindrig (8–15), måttlig (16–25) och svår (26–63). BAI är ett av de mest använda måtten på ångest i kliniska miljöer.
Hamiltons ångestskala (Hamilton Anxiety Rating Scale, HAM-A) består av fjorton poster som poängsätts på en femgradig Likert-skala. Skalan mäter både fysiska och psykiska symtom på ångest. HAM-A är en klinikerskattad skala, vilket innebär att den fylls i av en kliniker snarare än av klienten. Eftersom skattningen görs av en kliniker behöver instrumentet inte ta hänsyn till att klienten kan nedtona eller överdriva sina symtom, vilket gör det till ett tidseffektivt mått på ångest. Det är heller inte beroende av klientens modersmål eller läsnivå.
Spielbergers tillstånds- och dragångestinventarium (State-Trait Anxiety Inventory, STAI) är det vanligast förekommande ångestmåttet i kliniska miljöer. Det är ett av få instrument som skiljer mellan ångest orsakad av tillfälliga stressfaktorer och ångest som beror på personlighetsdrag eller andra kroniska faktorer. Instrumentet består sammanlagt av fyrtio poster, som alla mäts med en fyrgradig Likert-skala. De flesta vuxna behöver cirka tio minuter för att fylla i STAI.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online