Många skolbarn känner till de berömda raderna "Water, water everywhere, but nary a drop to drink" ur Samuel Taylor Coleridges välkända dikt från 1800-talet, "Rime of the Ancient Mariner" (Berättelsen om den gamle sjömannen). Berättaren beklagar ironin i att vara strandsatt mitt på havet utan möjlighet att dricka det vatten som omger honom. Men stämmer detta inte bara poetiskt utan även i verkligheten? Människokroppen innehåller ju både salt och vatten. Trots det gör de specifika koncentrationerna av dessa ämnen i havsvatten det olämpligt för mänsklig konsumtion, enligt den amerikanska myndigheten National Ocean Service.
U.S. Geological Survey klassificerar havsvatten som "högt salinigt", vilket innebär att det innehåller en stor mängd salt i förhållande till sin vikt. Havsvatten innehåller nämligen cirka 35 000 delar per miljon (ppm) salt. Som jämförelse innehåller sötvatten, som är säkert att dricka, mindre än 1 000 ppm salt. Detta "salt" består i själva verket av två föreningar: natrium och klorid, enligt Dr. J. Floor Anthoni som skriver för den nyzeeländska ideella organisationen Seafriends.
En viss mängd salt är nödvändig för att kroppen ska fungera korrekt, bland annat för cellhälsa, näringsupptag och för att upprätthålla blodvolymen, enligt en rapport från Oregon State Universitys Linus Pauling Institute, författad av Jane Higdon. Det salt som kroppen använder är kemiskt sett samma typ av salt som finns i havet, nämligen NaCl eller natriumklorid. Det rekommenderade dagliga intaget av salt för amerikanska vuxna ligger mellan 3 och 3,8 gram per dag, beroende på ålder och hälsotillstånd, vilket motsvarar 1,2 till 1,5 gram rent natrium per dag.
Den extrema salthalten i havsvatten medför flera allvarliga problem för kroppen. Överdriven saltkonsumtion gör att cellerna torkar ut – en ironi värdig Coleridges dikt. Detta sker eftersom vätska lämnar cellerna för att upprätthålla saltbalansen i kroppen. Om kroppen fortsätter att ta upp salt slutar njurarna så småningom att fungera, eftersom cellerna endast kan förflytta en begränsad mängd vätska och överskottet måste spolas ut via njurarna.
På kort sikt orsakar överdriven saltkonsumtion icke-dödliga men obehagliga besvär. Ett uppenbart resultat är överdriven urinering, eftersom njurarna börjar arbeta med att göra sig av med överskottssaltet. Värre är att du vid drickande av havsvatten kan drabbas av diarré, illamående och magkramper. Om kroppens saltskott sedan leder till uttorkning kan du uppleva yrsel, svimningsanfall, oförmåga att urinera, svullnad, krampanfall och andningssvårigheter.
Havsvatten kan visserligen göras drickbart genom avsaltning, en process där saltet separeras från vattnet. Tekniken används idag i många torra regioner världen över, exempelvis i Mellanöstern, men kräver betydande energi och är sällan tillgänglig i nödsituationer till havs. Därför gäller fortfarande den gamla sjömansregeln: drick aldrig havsvatten – det gör betydligt mer skada än nytta.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online