Kinesiska örter har använts i matlagning, som medicin och för andliga ändamål i tusentals år. Shennong, ”den gudomlige bonden”, som levde för cirka 5 000 år sedan, anses allmänt vara den som lade grunden för deras regelbundna användning inom hälso- och sjukvården. Söta kinesiska örter blandas vanligen i medicinska preparat, dricks som te eller används i matlagning.
Växten Glycyrrhiza uralensis, som växer på de gräsbevuxna slätterna och i bergstrakterna i norra Kina, är huvudkällan till denna söta ört. Det kinesiska namnet på lakrits, gan-cao, betyder bokstavligen ”söt ört”. Lakrits, en av de mest använda läkeörterna i Kina, omnämndes första gången i Shennong Bencao Jing – landets äldsta farmakologiska handbok. I kinesiska örtmediciner används lakrits ofta för att förstärka effekten av de andra ingredienserna samt för att förbättra preparatens övergripande smak.
Stjälken från kaprifolväxten används inom traditionell kinesisk medicin vid behandling av hudsår och utslag, eftersom den tros hjälpa till att avlägsna gifter ur kroppen och öppna kroppens energikanaler. Kinesiska läkare använder även denna sötsmakande ört mot mastit (juver- och bröstkörtelinflammation), buksmärtor, kraftiga blödningar, inflammationer och klåda.
Gojibär, som på kinesiska kallas gou qi zi, är de röda bären från växten Lycium barbarum. Örtläkare använder dem för att stärka immunförsvaret samt förbättra funktionen hos lever, lungor och njurar. Bären kan ätas färska eller torkade och är näringsrika – de innehåller zink, järn, B-vitaminer, fosfor, C-vitamin, betakaroten, selen, antioxidanter, koppar och aminosyran isoleucin.
Celosiafrön har enligt traditionell kinesisk medicin söta och kylande egenskaper. De är små, runda och svarta och kommer från en ettårig blommande ört som ofta kallas fjäderhanekam. Fröna tros lindra åkommor som kliande ögon, nedsatt syn och högt blodtryck. De kombineras ofta med blommor från syrenbuddleja och kassiafrön för att förstärka den läkande effekten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online