Återvinningscenter spelar en central roll i arbetet med att få fler hushåll att återvinna. De erbjuder flera olika tjänster – bland annat kärretinsamling, återvinningsstationer, inlösningsprogram och pantsystem – som förenklar källsorteringen och minskar mängden avfall som hamnar på deponi.
Specialiserade sopbilar kör runt i bostadsområdena och hämtar återvinningsbart material direkt från hushållens kärl vid gatan eller fastighetsgränsen. Beroende på program kan hushållen antingen sortera materialet själva eller lämna över det till personal som gör en grovsortering. Vanligt insamlat material är aluminium, papper, glas, plast och stål. Enligt amerikanska Environmental Protection Agency (EPA) är cirka 75 procent av allt avfall tekniskt återvinningsbart, men endast omkring 25 procent återvinns faktiskt (maj 2010). Kärretinsamling – oavsett om den sker som tvåströms-, enströms- eller betala-per-påse-system – ökar deltagandet genom att göra processen enklare.
Utpekade anläggningar dit invånare själva tar sitt återvinningsbara material. De kompletteras ofta med kärretinsamling och hanterar även farligt avfall som målarfärg och gasolflaskor.
Liknar återvinningsstationer, men betalar invånarna för det återvinningsbara materialet utifrån marknadsvärde – en modell som ofta används av bilskrotningsfirmor och metallåtervinnare.
I USA har dryckesförpackningar en liten pant (vanligtvis 0,05 dollar). När förpackningen returneras till en insamlingscentral får man panten tillbaka, vilket stimulerar återvinning av flaskor och burkar. I Sverige fungerar motsvarande system via Returpack, där aluminiumburkar och PET-flaskor pantsätts med en till två kronor beroende på storlek.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online