Biologisk magnifikation, även kallad biomagnifikation, är en process där kemiska föroreningar byggs upp längs en näringskedja och ackumuleras med tiden. Ämnen som DDT och andra persistenta kemikalier lagras i organismers fettvävnader och kan störa de naturliga processerna i ett ekosystem.
Varje gång energi i form av föda flyttas upp en nivå i näringskedjan – en så kallad trofisk nivå – blir värdet endast en tiondel av föregående nivå. Detta gäller dock inte kemikalier som finns i vävnaderna hos de organismer som äts. När ett rovdjur konsumerar en förorenad organism får det i sig nästan alla kemiska föroreningar som lagrats i bytet.
Biomagnifikation sker bara när enskilda organismer dör innan ett förorenande ämne hinner brytas ner eller utsöndras. Kemikalier som kvicksilver, DDT och dess biologiska derivat DDE, PCB-smörjmedel samt andra klorerade organiska molekyler kvarstår i sitt ursprungliga kemiska tillstånd, vilket är giftigt för många organismer i tillräckligt höga koncentrationer.
Många persistenta föroreningar binder till vissa typer av vävnader, vilket förhindrar att de utsöndras ur organismen. De flesta klorbaserade bekämpningsmedel binder exempelvis lätt till fettvävnader, medan tungmetaller som kvicksilver lagras i muskelvävnaden. Även efter att en kemikalie förbjudits i produktionen kan den finnas kvar i miljön i årtionden. Biomagnifikation kan därför börja ske i märkbara nivåer långt efter att ett ämne identifierats som farligt och tagits bort från produktionen.
Anhopningen av gifter är särskilt uttalad i näringskedjor med längelevande toppredatorer och organismer med högt kroppsfettinnehåll. I arktiska miljöer har toppredatorer som valar och isbjörnar relativt långa livslängder jämfört med sina byten, och de bär på mycket kroppsfett för att klara den extrema kylan – två faktorer som gör dem extra utsatta för ansamlingar av gifter.
Toxiska effekter uppstår först när biomagnifikationen har ökat dosen per organism. I små mängder är många kemikalier ogiftiga för djur högre upp i näringskedjan. Även det ökända bekämpningsmedlet DDT är ofarligt för de flesta däggdjur, fåglar och medelstora till stora fiskar, såvida det inte metaboliseras till sitt derivat DDE och biomagnifieras. När koncentrationerna blivit tillräckligt höga stör de kemiska föroreningarna naturliga processer. Till exempel orsakades de tunna skalet hos örnsägg av stora mängder DDE som störde skalets kalcifiering.
Eftersom människan befinner sig i toppen av ett stort antal näringskedjor är riskerna med biologiskt magnifierade föroreningar betydande. Som tur är gör vår möjlighet att variera kosten och välja livsmedel med låga föroreningsnivåer att vi kan undvika många negativa konsekvenser.
Marina miljöer drabbas ofta av höga föroreningsnivåer, så om du gillar att äta fisk bör du välja små, kortlivade arter. Organismer långt ner i fiskarnas näringskedja hinner inte ackumulera lika många gifter som stora rovfiskar som tonfisk och svärdfisk. Tvätta alltid frukt och grönsaker för att avlägsna bekämpningsmedelsrester som kan finnas på skalet, och ta reda på var din mat kommer ifrån. Ekologiska produkter kan vara dyrare, men de är också mindre benägna att överföra kemiska föroreningar till konsumenten.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online