
Benmassindex, som ofta även kallas benmineraltäthet (BMD), är ett viktigt mått som används vid bedömning av den övergripande skeletthälsan. Tillsammans med andra hälsoundersökningar ger benmassindex läkaren en bild av hur friska benen är, om patienten lider av osteoporos (benskörhet) samt hur sannolikt det är att allvarliga komplikationer – exempelvis frakturer till följd av låg bentäthet – uppstår.
Att mäta och tolka benmassindex kräver både kunskap och erfarenhet. Nedan följer en strukturerad guide som beskriver hur mätningen går till och hur resultaten ska läsas.
Utför ett test med någon av följande metoder: dual energy x-ray absorptiometry (DXA), perifer dual energy x-ray absorptiometry (pDXA), kvantitativ ultraljudsundersökning (QUS), kvantitativ datortomografi (QCT) eller perifer kvantitativ datortomografi (pQCT). Dessa undersökningar mäter bentätheten på olika ställen i skelettet, vanligtvis ländryggen och höften vid en standard-DXA-mätning.
Be patienten ta av sig alla smycken och metallföremål innan undersökningen genomförs, eftersom dessa kan stör resultatet. Undersökningen är smärtfri, tar bara några minuter och utsätter patienten för en mycket låg stråldos.
Läs av det T-värde som testet producerar. T-värdet jämför patientens bentäthet med den förväntade tätheten hos en ung, frisk vuxen:
Läs av Z-värdet. Till skillnad från T-värdet jämför Z-värdet patientens benmassa med genomsnittet för personer i samma ålder, med samma kön och etniska ursprung:
Både T- och Z-värdet bör alltid tolkas tillsammans med patientens övriga hälsodata, sjukdomshistoria och riskfaktorer för att ge en korrekt och helhetsbild av skeletthälsan.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online