Sondmatning – guide till sondtyper, insättningsvägar och matningsmetoder

En matningssond är en medicinsk anordning som används för att tillföra näring, oftast i flytande form eller som puré. Det finns i huvudsak två olika sondvägar, vilka skiljer sig åt beroende på avsedd användningstid – nässonden används exempelvis för korttidsbruk. Matningssondar kan dessutom delas in i tre olika metoder för näringsgivning: sprut- eller bolusmetoden, pumpmetoden samt gravitationsmetoden.

Fakta om sondmatning

Matningssondar används för att leverera näring när en patient inte kan äta på egen hand, till exempel efter ett kirurgiskt ingrepp i ansiktet där området kring kinder och mun måste hållas skyddat. Näringen – antingen purerad mat eller en flytande näringslösning som kan innehålla läkemedel, vitaminer och mineraler – förs genom sonden ner i mag-tarmkanalen.

Matningsmetoder

Bolus- eller sprutmetoden innebär att en spruta används för att tillföra näringslösningen i sonden, varvid näringen passerar med hjälp av tyngdkraften vid schemalagda tillfällen.

Gravitationsdroppmetoden bygger på att en påse med näringslösning kopplas till sonden och hängs upp på ett stativ bredvid patienten, ungefär som vid intravenös dropp.

Pumpmetoden tillför näringen via en elektronisk pump. Denna metod används ofta för jejunumsondar för att säkerställa att näringslösningen verkligen når mag-tarmkanalen i rätt takt.

Sondvägar – hur sonden förs in

Det finns två huvudsakliga vägar att föra in en matningssond: via näshålan (till exempel nasogastrisk sondmatning) och via huden (till exempel jejunostomi). Sonden placeras kirurgiskt, radiologiskt eller endoskopiskt. Vid radiologiska ingrepp används kontrastämnen, såsom röntgendyner, för att övervaka sondens läge. Endoskopiska metoder övervakar sonden med hjälp av ett instrument som kallas endoskop, vilket möjliggör bildtagning av omgivningen kring sonden och ger en tydlig visualisering av själva ingreppet.

Nasoenterala sondar

Det finns tre kategorier av sondinsättning via näsan: nasogastrisk (NG), nasoduodenal (ND) och nasojejunal (NJ).

• Nasogastrisk (NG): Sonden förs in i näsborren, leds ned genom svalget och matstrupen och vidare ner i magsäcken.
• Nasoduodenal (ND): Även kallad "postpylorisk". Sonden förs in på samma sätt som vid NG-metoden, men passeras tolvfingertarmen (duodenum), som är tunntarmens första del. ND används för att komma till rätta med problem förknippade med magsäcksstas (magsäcksrubbning).
• Nasojejunal (NJ): Sonden förs in på samma sätt som vid ND-metoden, men passeras jejunum, tunntarmens mellersta del.

Efter att sondens korrekta placering kontrollerats fästs den vid näsan med kirurgisk tejp.

Enterostomisondar

Det finns två kategorier av sondinsättning via enterostomi, det vill säga genom huden: perkutan gastrostomi och perkutan jejunostomi. Alla enterostomisondar förs direkt in i mag-tarmkanalen och skiljer sig endast åt vad gäller instegsplatsen.

Vid perkutan gastrostomi, även känt som perkutan endoskopisk gastrostomi (PEG), förs sonden in i mag-tarmkanalen genom bukväggen in i magsäcken. PEG-sonden hålls på plats med en intern "ballong" och en extern fixator.

Vid perkutan jejunostomi, eller perkutan endoskopisk jejunostomi (PEJ), implanteras sonden i jejunum. PEJ-sonden hålls på plats antingen externt med stygn eller internt med ett kirurgiskt material som kallas Dacron-manchet.