Rödbetan (Beta vulgaris var. vulgaris) är en underart av beta och en populär rotgrönsak som odlas och konsumeras över hela världen. Redan under antiken började människan odla rödbetor, och än idag är de en självklar del av både hushållets kök och livsmedelsindustrin. De används dessutom som foder inom djurhållningen.
Rödbetan tillhör amarantfamiljen (Amaranthaceae), alltså samma familj som spenaten. Växten är örtartad och tvåårig, men kan ibland uppträda som flerårig. Stjälkarna blir mellan 1 och 2 meter höga, och de hjärtformade bladen når en längd på cirka 5 till 20 centimeter. Blommorna sitter i kolvar och har fem kronblad som är rödaktiga eller gröna.
Selve roten är rund och purpurfärgad. Färgen kommer från så kallade betalainpigment, där de två viktigaste typerna är betacyanin, som ger den purpurröda tonen, och betaxanthin, som står för den gula färgen. Pigmenten lagras i cellernas vakuoler.
Rödbetans färg och konsistens förändras med åldern. Ju äldre rödbetan är, desto mörkare röd blir den och desto mjukare blir dess textur.
Alla delar av rödbetsväxten är ätliga. Roten kan ätas rå, kokas eller läggas in, medan bladen kan tillagas ungefär som spenat. Inom djurhållningen används rödbetor dessutom som foder.
Av rödbetor framställs även betanin, ett naturligt livsmedelsfärgämne som ger livsmedel en fin röd färg. Det används i allt från tomatpuré och gelé till frukostflingor, både i söta och salta produkter.
Rödbetan är ytterst näringsrik och innehåller vitamin A, C, B1, B2, B3 och B6, samt mineraler som järn, mangan, kalcium, koppar, fosfor, natrium, kalium, jod och bor. Den innehåller även nitrat och är helt fri från kolesterol.
Forskning pekar på att rödbetor kan bidra till att sänka blodtrycket, vilket gör dem till ett bra val för den som vill förebygga hjärt- och kärlsjukdomar. Man tror att det är nitratet i rödbetan som ligger bakom denna effekt.
Betalainpigmenten, som ger rödbetan dess karakteristiska färg, tros dessutom kunna ha en skyddande, anticancerogen verkan. Samma pigment fungerar också som antioxidanter och hjälper kroppen att bekämpa fria radikaler.
I tidskriften Pharmacogenetics (december 1993) redovisade A.R. Watts med flera att 10–14 procent av alla som äter rödbetor kan drabbas av så kallad beeturia, det vill säga rödaktig eller rosa urin. Fenomenet är helt ofarligt och beror på att vissa personer inte kan bryta ner pigmentet betacyanin. När ämnet lämnat kroppen återtar urinen snart sin normala färg.
Rödbetan antas ha sitt ursprung i området kring Medelhavet. Detta stöds av att strandbetan, rödbetans vilda förfader, fortfarande växer vilt i regionen. Människan började odla betor för flera tusen år sedan, och odlingen spred sig gradvis österut till Babylonien och vidare till Asien.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online