De flesta vårdinrättningar använder ett mått som kallas Body Mass Index (BMI) för att få en uppfattning om en persons övergripande proportioner mellan längd och vikt. BMI är ett verktyg som används för att bedöma om en person är överviktig eller underviktig, särskilt med hänsyn till kroppsfettets andel av kroppsvikten.
Som huvudregel gäller att ju längre en person är, desto mer vikt kan personen bära på ett hälsosamt sätt. En tabell från Department of Health and Human Services visar några tydliga exempel: den hälsosamma vikten för en person som är cirka 160 cm lång ligger betydligt lägre än den hälsosamma vikten för någon som är cirka 183 cm lång.
BMI för barn och tonåringar beräknas på ett annat sätt än för vuxna. Det beror på att kroppsfettet förändras med åldern och att pojkar och flickor har olika kroppsfettprocenter. Därför jämförs barns och ungdomars BMI ofta mot percentiltabeller som är anpassade efter både ålder och kön.
När man blir äldre ser riktlinjerna för en hälsosam vikt något annorlunda ut. Detta beror på att äldre människor i allmänhet har en högre andel kroppsfett än yngre personer, vilket påverkar hur BMI-värdet bör tolkas.
Vid samma BMI-värde har kvinnor ofta en större andel kroppsfett än män. Detta är en av anledningarna till att det är viktigt att genomföra hälsokontroller som tar hänsyn till mer än bara längd och vikt.
BMI är inte ett diagnostiskt verktyg. För att avgöra om en person faktiskt löper hälsorisk kan vårdpersonal komplettera med mätning av hudveckstjocklek samt en utvärdering av kost, fysisk aktivitet och genetiska faktorer. Tillsammans ger dessa undersökningar en mycket mer träffsäker bild av personens övergripande hälsa.
Hälsa och Sjukdom © https://www.sjukdom.online